TEC − TÄBY EXTREME CHALLENGE 2009

Skriv ut...

Författare: Cecilia Petersson


− EN VÅRVINTERDAG PÅ STIGARNA RUNT TÄBY −

Det började inte bra. Jag hade kollat upp tidtabellen på SL:s hemsida och klev av Roslagsbanan i Ensta. Men vänta lite... Så här såg det inte ut på testlöpningen vid Lucia! Var sjutton klev jag av då någonstans? Och VAR är Ensta Krog? Efter att ha frågat ett par med asiatiskt uteseende som såg mycket förvånade ut och upplyste mig om att de inte talade svenska, hade jag bättre tur med en man ute på morgonpromenad. Det visade sig vara lika lätt att hitta till Ensta krog som att följa den snitslade bana som jag skulle tillbringa större delen av lördagen på!

Och vad var då detta för en snitslad bana? Jo, jag skulle springa Täby Extreme Challenge, ännu ett nytt lopp i den växande svenska ultrafloran. Arrangörer för TEC är Täby IS med ultralöparna Jan Söderkvist och Patrick Joyce som tävlingsledare och eldsjälar. Loppet är inspirerat av amerikansk traillöpning, och sämre inspirationskälla kan man ha. Distansen mäts således i miles, och det finns hela fyra distanser att välja mellan, 25, 50, 75 och 100 miles. De som springer de längre distanserna, och även några av dem som springer 50 miles, får prova på mörkerlöpning, och enligt amerikansk modell är det tillåtet att ha en pacer, en trail-kompis, med sig efter mörkrets inbrott.

Banans sträckning var oklar in i det sista på grund av den oförutsägbara väderleken. På kvällen två dagar före loppet fick vi ett mail som berättade att den delen av banan som skulle gått på motionsspåret var för isig, och det blev istället en något modifierad "sjörunda", som skulle avverkas 16 gånger för dem som skulle springa 100 miles. Själv valde jag en av de kortare rundorna,"bara" 50 miles, eller 8 svenska mil, eftersom mitt stora mål i vår är VM i 24-timmars, som går bara 6 veckor senare. Men visst var det frestande att försöka bättra på perset på 100 miles ...

Klockan tio går startskottet, och ett fyrtiotal löpare ger sig iväg. Från motionsgården springer vi nerför en slänt, genom en tunnel och genom ett villaområde. Den här biten är lättsprungen. Så småningom kommer vi ner till Rönningesjön, och ett tag får vi sällskap av en porlande vårbäck. Efter att ha korsat järnvägen ett par gånger kommer vi till ett fält med en rejäl vattenpöl, som efter några varv helt plötsligt förvandlas till en mindre damm. Fältet avlöses så småningom av en cykelväg, och efter att ha sprungit igenom ett nytt villaområde kommer vi in i skogen. Här gäller det att hålla ögonen på den ojämna och bitvis isiga marken, men snitslarna är hängda så att man ser dem även om man har blicken ner i backen. Sedan blir det en bredare skogsväg och så cykelväg igen. Genom en tunnel, sväng till vänster, uppför en backe och sedan ett lättlöpt asfalterat parti tills en skylt visar oss till höger upp i skogen och till varvning vid Ensta Krog. Banan kan beskrivas som mycket omväxlande och lätt kuperad eller småknixig. Jag går i alla backar värda namnet redan från början; det är en strategi som visat sig fungera för mig i tidigare ultralopp.

Vid matkontrollen finns ett rikligt utbud redan vid första varvningen. Det bjuds vatten, sportdryck, Cola, chips, bananer, godis och en hel del annat. I tävlings-PM:et uppmanades vi bl.a. att berätta om vi ville att funktionärerna skulle sparka ut oss på banan så fort som möjligt eller om de skulle vara "snälla" mot oss! Efter ett par tidslopp under senvintern som jag tagit som sociala träningstävlingar är jag nu ganska osocial, även om jag tar mig tid att med munnen full av chips svara på Jans frågor om banans beskaffenhet och om snitslingen. Jag klockar inte bara milslingorna, utan även depåstoppen, som med något undantag är mindre än en minut. Jag ligger trea efter Charlotta, som försvann med en väldig fart redan i början, och Inga-Sarah, som tillsammans med Mats passerade mig i skogspartiet. Jag vågar inte höja tempot, utan beslutar mig för att göra mitt eget lopp.

Redan på andra varvet börjar jag inse att massagen som jag fick två dagar innan tävlingen var lite för tätt inpå, även om massören var ovanligt snäll mot mig. Musklerna i baken och höfterna känns stela, men i övrigt känns benen bra. Varv nummer två går på ungefär samma tid som ettan. Funktionärerna är pigga och effektiva. En fyller på min vattenflaska medan en annan lägger chips och godis i en plastpåse som jag stoppar i fickan. En mil utan mat och dricka är för långt om man har åtta mil att tillryggalägga. Så småningom har jag koll på var de långa backarna är och passar på att äta och dricka när jag går. Tredje varvet börjar kännas lite tungt och går också långsammare än de två första. När jag är inne på fyran, bestämmer jag mig för att gå i depå halvvägs och lägga några minuter på massage för att försöka få ordning på min bakre muskulatur. Men när ett par kilometer återstår till fyramilspasseringen märker jag att löpningen helt plötsligt går mycket lättare. Jag upphör aldrig att förvånas över dessa snabba förändringar man går igenom under ett ultra ...

När jag går in för varvning ser jag att Charlotta står där och fyller på depåerna, och då bestämmer jag mig definivt för att massagen får vara, åtminstone tills vidare. Det blir en snabb påfyllning och sedan iväg. Benen är nu hur pigga som helst, och en bit in på femman passerar jag även Inga-Sarah och Mats och är plötsligt uppe i ledningen. Varvet går klart snabbare än det förra, och vädret är sådant att jag springer med uppkavlade ärmar och vantarna i fickorna. Vid varvningen efter sjätte milen ber jag om att får en uppdatering om hur stort mitt försprång är när jag passerar för sista gången. Det senaste varvet gick lite långsammare än femman, men stelheten i musklerna är mindre än den var i början. Jag hittar en ny favorit på matbordet: Polarkaka med kaviar. Sältan och beskan är precis vad jag behöver! Hamburgaren får dock vara. Kanske hade jag gett mig på den om jag sprungit 100 miles, men då hade jag nog behövt gå en bit för att smälta den, och det har jag inte lust att göra nu.

Vid den sista varvningen får jag beskedet av Emelie att det "absolut inte är någon fara bakåt", vilket gör att jag kan springa avslappnat. Jag dröjer ändå inte kvar längre än nödvändigt, eftersom jag ser att mitt pers från 2002 är nåbart. Den första biten av sista milen går lätt, men sedan får jag mana på mig själv för att hålla tempot uppe. Det är både en fördel och en nackdel mentalt att vara på sista varvet! Jag har dock inga större svårigheter att mobilisera krafter, och trots lite magknip är det med lätta steg som jag för sista gången springer stigen in mot Ensta Krog. Där i den begynnande skymningen möts jag av något som är helt nytt för mig i dessa sammanhang − ett fyrverkeri! En klart innovativ och mycket trevlig och välkomnande variant att spränga fyrverkeripjäser istället för ett målsnöre!

Väl i mål känner jag att jag är ganska trött, och det tar en stund innan jag kommer ihåg att kolla tiden. 8,18. Jodå, visst blev det pers med några minuter! (Efteråt ska det visa sig att jag mindes fel och faktiskt hade hela 9 minuter tillgodo!) Jag står lutad mot bordet och dricker några muggar Cola och stoppar i mig lite av varje, och jag får en fin glastrofé. Någon samlad prisutdelning går inte att organisera efter ett sådant här lopp! Efter ett tag går jag in och tar en dusch, och sedan hamnar jag i himmelriket − en vältempererad bastu! Jag går ut igen och parkerar mig undre markisen i en stol som är placerad strategiskt nära matbordet. Fredrika serverar mig snabbnudlar, och jag häller på lite jordnötter och dricker sportdryck till. Mer avancerad än så behöver inte mat vara just nu. En liten lägereld brinner strax utanför "tältet", och lyktor står längs stigen och välkomnar de löpare som med jämna mellanrum kommer in antingen för målgång eller för varvning. Detta är ultralöpning när den är som bäst. Sedan kommer jag på att jag har glömt massagen. Jag går in igen och hamnar åter i himmelriket, den här gången på magen på en massagebänk! Mikael är dessutom väldigt snäll mot mina muskler. Efter de stora loppen kan man om man har tur och tålamod att köa få en tiominutersmassage. Här måste jag ha fått en halvtimmes underbar behandling, och det utan att köa!

Förmiddagen därpå kan jag inte låta bli att återvända till "brottsplatsen" för att kolla läget. Varken Janne eller Jan-Erik har sovit någonting, men förutom vissa problem när det gäller elementär matematik så verkar de oförskämt pigga! Men det är med ett spelat beklagande som de hälsar mig. Elisabeth har gjort ett kanonlopp och klippt mitt svenska rekord med över två timmar och gått in på 23,14, och hon får en grattiskram. Det får även Boel, som har sprungit väldigt jämnt och som med 25,22 slår min tid med drygt 10 minuter. Jag hinner se Liselott komma in på sista varvningen och bli filmad och intervjuad av ABC-nyheterna, och jag hinner stå tillsammans med Jan-Erik och vänta på Daniel som är ute på sitt sista varv och som har stora problem med sina fötter. Jag måste gå innan han hinner in, men han klarar sig med sina 27 timmar gott och väl under maxgränsen 30 timmar, och bara någon dag efter målgång pratar han om att börja träna igen och om nästa års lopp!

För ett nytt lopp hoppas vi på efter succédebuten för TEC. Jag gläds både som ultralöpare och som nytillträdd ordförande för Ultradistanskommittén både över den fantastiska stämningen, det proffsiga och personliga arrangemanget, de fina resultaten, och inte minst över att så många vågade utmana och spränga sina gränser. Svensk ultralöpning är på gång!