(Senast inlagda motiveringen är Sebastian Lauterbachs)

Det är inspirerande att höra vad som lockar personer att hålla på med sin hobby. Vi publicerar därför gärna dina bästa motiveringar till varför just du springer ultradistans (men vi förbehåller oss rätten att, i samråd med dig, ändra i ditt insända material). Klicka här om du vill skicka in en motivering.

Mattias Bramstång: Vad får löpare att ställa upp i ett lopp som pågår i sex timmar? Dessutom på en rundbana och i vinterförhållanden? Jag har fått flera sådana frågor och jag vet att vi är många som får dem. Det räcker inte att svara att det föder glädje. Ett sådant svar är alldeles för enkelt och det alstrar bara tvivel hos den som frågar. Jag har flera gånger känt mig betraktad som en berusad idiot eftersom det ”naturligtvis inte går” att bli glad av att springa!

Jag brukar använda liknelser för att förklara för dem som fortfarande ser en glimt förnuft i mig. De andra har ju redan skaffat sig en bestämd uppfattning och frågar inte mer. För dem går det liksom inte att begripa. Sex timmar. Rundbana. Glädje. Befängt!

Till dem som ger mig en chans brukar jag säga; att springa är att skapa. En löpare är en konstnär. En skulptör knådar ihärdigt sin lera och målaren låter sina sensibla händer föra penseln över duken. Löparen skapar en ström av steg och först efter mycket hårt arbete kan man skönja resultatet. Det är konkret och det finns inga hjälpmedel. Var och en kan skapa något att vara stolt över. Alla har olika förutsättningar och bör därför endast jämföra sina verk med sina tidigare. Det tydliga resultatet som en målare skapar tror jag många har lätt att ta åt sig. Målarens uttryck uppenbarar sig i ram och går att sätta prislapp på. När en löpare har avslutat ett konstverk finns inget att ta på. Det som finns att tillgå är en resultatlista med sluttid och kanske någon mellantid. Vi vill kunna ta fram något och visa för en tvivlare och säga ”Se, jag har visst gjort det!”.

Känslomässigt ger skapandet så mycket mer än mellantider och plaketter. Glädjen är ovärderlig. Känslan: ”Jag är den jag alltid velat vara”.

Att stå i ett startfält, bland likasinnade där ingen frågar varför, alla vet. Ett startfält där alla är vinnare, ingen annan personlighetstyp ställer sig på startlinjen i ett sådant här lopp. Att tänka: ”Släpp loss mig, låt mig få springa, låt mig leva, låt mig flyga.”

Därför.

Sebastian Lauterbach: Jag är en novis inom ultra och anledningen till att jag sökte mig till längre distanser är känslan att överträffa mina egna förväntningar.

Under nästan varje långpass och lopp känner jag en känsla av tacksamhet att JAG kan springa. När jag passerar halvmaran och närmar mig 30 km så vet jag att jag är lyckligt lottad att kunna springa längre än majoriteten.

När sedan maratonpasseringen närmar sig och passeras har jag lagt ännu fler bakom mig. Att sen fortsätta mot 50 kilometer gör mig till en av de privilegierade som faktiskt har förutsättningarna att klara en sån fysisk och framförallt mental resa.

Det handlar inte om att jag känner mig bättre än andra, utan om en tacksamhet inför att jag kan det andra inte kan. Jag har aldrig varit intresserad av någon sport och inte varit bra på nåt idrottsligt tidigare, men efter att jag fann löpningen för drygt 2 år sen så har jag hittat hem.

Som övertygad ateist har jag hittat min religion i ultran. Här får jag min andliga resa.

K-G Nyström: Vad göra? Kroppen är sönderslagen, åldern kommer smygande på en. Vill ju gärna leva länge, så då är det bästa man kan göra − RÖRA SIG MYCKET OCH LÅNGSAMT. Vad är då bättre än utralånga sträckor. Tidslopp är där drömmen. Alla startar samtidigt, alla är sociala. Ingen springer ifrån en. De kommer däremot ikapp en väldigt ofta. Vissa. Men nästan alltid ett positivt tillrop. Man är med. Det är härligt. Hoppas det håller i sig massor av år framåt.

Cecilia Petersson: Jag springer ultradistans för utmaningens skull. Utgången är aldrig given på förhand. Jag har fått flera nära vänner och många fantastiska naturupplevelser genom ultralöpningen. Och jag vill testa mig själv!

Jan Söderkvist: Jag springer ultra för att jag är nyfiken och envis. Jag gillar långa distansultror där man tar sig från punkt A till punkt B i terräng som inte är för lätt. Där är det lätt att hitta intryck från naturen som ändrar känslan av tid och distans. Jämfört med kortare sträckor så finns ett mycket bredare spektrum av belöningar, möjligheter, marginaler och fallgropar. Man får en stark känsla av att vara upptäcktsresande. Dessutom ger springandet en mycket bra och välbehövlig kontrast till det vardagliga intensiva kontorsarbetet.