Guldmedaljören på VM i 100k som avgjordes i Holland förra helgen, Jonas Buud, är på besök i Kristianstad, inbjuden av den anrika orienterings- och löparklubben OK Pan hemmahörande i Kristianstad.
En skara på ett knappt hundratal nyfikna och löparintresserade skåningar har samlats i en konferenslokal i den gamla yllefabriken, Yllan, belägen i södra delen av stan. Många känner varandra och det är en uppsluppen stämning i lokalen.
Efter en kort presentation av dagens huvudgäst, framförd av OK Pans representant Kit Carlsson är det dags för en lätt förkyld Jonas att köra igång till ljudet av publikens uppskattande applåder.
Det som slagit mig varje gång jag stött på Jonas, slår mig nu igen; Trots hans fenomenala stjärnstatus i ultralöparvärlden verkar han vara så ofattbart jordnära och som en helt vanlig kille, lätt att tycka om.
Han kör igång och han känns trygg där framme på “podiet”. Det känns lite som att det är en kompis som ska berätta för alla andra i publiken om något som jag till stor del redan känner till. Jag myser och ser verkligen fram emot att få ta del av historierna direkt från the superstar himself.
Och den story han på klingande dalmål förmedlar på sitt rättframma sätt med hjälp av laptop, projektor och tydliga, ganska avskalade powerpoint-bilder och några filmsnuttar både kittlar och imponerar på publiken trots avsaknaden av både yviga gester och haglande superlativer.
Det är en sanslös framgångssaga som bara blir bättre och bättre ju längre in i föreläsningen vi kommer. En berättelse som Jonas med en ödmjuk stolthet verkar trivas med att få dela med sig av. För han har verkligen en story att berätta. En story som dessutom fått en ny knorr, blivit än mer intressant och som gör resan ytterligare ett par snäpp mer imponerande i och med den allvarliga bäckenbensskada som han drog på sig i slutet av förra året.
Den avslutande delen av föreläsningen, om hur han lyckats rehab:a sig ur sin skada och komma ut på andra sidan mer springsugen och i bättre form än någonsin får oss att nästan tappa hakan och leder till rungande och spontana applåder som tas emot med ett ärligt och kanske lite blygt leende av den nyblivne världsmästaren som verkligen skiner av sin kärlek till löpningen.
När sista powerpoint-bilden visats och Jonas konstaterat att “Jaha, då var vi väl klara då…” är det många, inklusive jag själv som vill ta chansen att utbyta ett par ord och kanske ta en selfie med världsstjärnan. Mitt under ett samtal plockar han plötsligt fram något ur fickan och säger “Nej, men nu glömde jag ju att visa VM-guldmedaljen!”. På uppmaning från oss hänger han den runt halsen och får leendes posera inför mängder av klickande mobilkameror innan kvällen med och om den orienterande dalmasen som blev världens bäste ultralöpare avslutas.
Thomas Bengtsson