Den 1 maj 2016 gick Maria i mål på 24-timmarsloppet i Basel, och då hade hon sprungit 242,686 km, en snygg putsning av sitt eget svenska rekord. Annelie Olausson mötte upp henne några dagar senare för en intervju men fick vänta på sin tur eftersom Maria var fullt upptagen med en direktsänd intervju med radio P4 Dalarna. Men till slut kunde de ta sig till ett café och prata lite.
Hur känns det att ha passerat 240 km gränsen?
Det känns bra. Jag har nog inte landat ännu. Det blir så konstigt när man har haft ett drömmål under lång tid, och när man når det så blir känslan – var det inte värre? Det gick!
Varför valde du att springa just detta lopp?
Jag hade hört av andra att loppet var bra organiserat. Dessutom låg det bra i tiden. Jag hade tänkt springa det som kvalificeringslopp för VM. Och nu när det blev beslutat att köra EM i år så skulle det bli tillräckligt med återhämtning. Och jag ska inte sticka under stol med att jag också ville sätta skräck i konkurrenterna inför EM!
Varför valde du Helen till din support?
Hon är bäst! Vi känner varandra väl och genomförde officersprogrammet tillsammans. Hon vet hur jag funkar och vad som krävs. Hon har fingertoppskänslan att veta när jag behöver en kram, eller en spark i baken, och det är få som har det. Jag har haft henne som support vid tre tävlingar, och detta var det tredje 24-timmarsloppet.
Beskriv banan
1100 m platt som en pannkaka, men jag hittade en uppförsbacke. Bra underlag med mestadels asfalt. Banan gick runt ett stort idrottsområde. Hade jag fått önska så skulle jag vilja ha 2 km, eftersom man hinner ganska många varv på 24 timmar… Det som var bra med banan var att man inte såg de andra löparna hela tiden, som man gör på en 400-metersbana. Tycker att det är stressande.
Ta oss igenom loppet
Jag bryter ner loppet i 6-timmarsblock. Jag ser framför mig hur Pacman äter upp dessa 6 timmar.
De första 6 timmarna kändes bra. Jag var fokuserad och försökte hitta tempot. Som vanligt sprang jag för fort, men tack vare det skaffade jag mig en marginal på 2 km som jag höll hela loppet. Jag var fokuserad från start och visste att det var vad som krävdes. Här gällde inga ursäkter om jag ville nå måle
Andra blocket är transport till halvvägs. Efter 10 timmar var jag orolig att jag hade sprungit för fort, men Helen pratade med tränaren som försäkrade att det skulle hålla. Det gick lätt och det var aldrig jobbigt. Det har jag träningen och fartpassen att tacka.
Det regnade i totalt 19 timmar. Efter cirka 13 timmar började en blåsa göra ont. När jag gick in i tältet och tog av strumpan fick jag en chock. Fötterna var vita, svullna, fulla av blåsor och naglarna stod åt alla håll. Jag spräckte de blåsor som behövdes och sedan var det bara ut igen. Tittade inte på den andra foten förrän senare i loppet.
Jag hade ingen riktig svacka, men blev stressad av att jag trodde att jag sprungit för fort. Det var ganska kallt eftersom det regnade och blåste. Undrar hur Helen överlevde?! Regnet bekommer mig egentligen inte, men det blev kallt och jag var orolig för att magen skulle haverera. Men kylan gav ytterligare en anledning att inte gå. Jag måste ju hålla värmen!
Energin fungerade jättebra. Hade med mig 50 gel, och 8 med mig hem. Och så drack jag Perpeteum, och åt två lakritsnappar. Jag visste att det var ännu viktigare att få i mig energi eftersom det var kallt.
När visste du att det skulle hålla?
Jag hade ju bestämt mig. Sa till Helen vid halv sex att det håller. Enligt schemat behövde jag bara springa 57 km de sista 6 timmarna, så det gällde att bara inte börja gå.
Du uppmanade alla att skicka hälsningar till dig. Varför det?
Jag går igång på klyschiga citat. Helen ger mig alla sms mm på små portit-lappat. Förutom peppen så får jag en indirekt bekräftelse av att någon engagerar sig, ibland mitt i natten. Jag samlar alla hälsningar i min ”Little pink book of motivation”. Den tittar jag i framförallt före lopp, men Helen visade upp den ibland under loppet.
Hur återhämtar du efter en sådan här prestation?
Återhämtningen är jätteviktig. Man måste hitta tillbaka till motivationen, viljan och hålla kroppsmässigt. Jag är inte färdig ännu. Redan i går tänkte jag att kan springa längre, men bara för det så längtar jag inte efter blockintervaller.
Några dagar efter loppet får jag behandling hos en kroppsterapeut. Annars gör jag inte så mycket första veckan. Cyklar till jobbet. Om fötterna läker så kanske jag försöker jogga lite nästa vecka, men den första tiden efter loppet handlar det bara om cirkulation och inte någon prestation. Det man kanske inte tänker på är att det även sliter på kroppen att vara vaken och igång under ett dygn.
Brukar vara dålig på att äta, men det har fungerat bra denna vecka. Gäller att fylla på med rätt energi för att hjälpa kroppen.
När är ditt nästa lopp?
Det närmaste är EM i oktober i södra Frankrike. 172 dagar kvar, och 171 dagar kvar att förbättra mig! Kul att det blir ett enskilt EM och inte hopslaget med VM. Damlaget består av mig, Torill, Annika och Sandra. På herrsidan är det än så länge bara Johan Steene, men jag hoppas att de får ihop ett lag där också.
Och nästa år VM. För att vinna där kommer det nog att krävas att man springer 245 km. Men det är ju bara 2,5 km till. Och utspritt på 24 timmar så är det ingenting, men det är ju ny dag och nytt lopp som gäller.
Vad är hemligheten bakom din framgång?
Jag är otroligt tacksam för den erfarenhet, disciplin och de verktyg att hantera smärta som jag fått genom försvarsmakten. Jag tror att det är en av hemligheterna bakom framgången, förutom hård träning såklart.
År det ultimata bekräftelsen på framgång att få kissa i en mugg inför publik?
Haha, ja, det är det! Jag ringde dopingjouren och fick åka till Älvsjö och kissa i en mugg morgonen efter jag kom hem till Sverige. Visst är medaljen trevlig, men att få dopingtestas är en annan sorts bekräftelse.
Snart kan du läsa Marias egen racereport på maria-borntorun.blogspot.se
Intervjuad av Annelie Olausson för ultradistans.se
En kommentar
Kommentarer är stängda.