”The age doesn´t matter so much in ultra running’, brukar jag svara amerikaner som lite diskret undrar hur gammal farbror är. Just att åldern knappt påverkar uthålligheten är väldigt uppmuntrande, inte bara för mig utan för alla.” Det skriver Björn Sunesson i sin halvvägsrapport från sitt coast to coast i USA.
Jag är inne på mitt femte löp över Amerika, just nu är jag i Nebraska och har snart avverkat halva distansen av de cirka 500 milen mellan San Francisco och Boston. Hittills har allt gått bra, ja faktiskt bättre än förväntat. Som 68-årig långdistanslöpare gläds jag just över det faktum att åldern knappt har någon negativ inverkan på uthålligheten.
Visst, du blir lite långsammare för varje år. Men det spelar egentligen ingen roll, det kan kompenseras med annat. Under mina första löp var jag mest koncentrerad på själva löpningen. Skulle jag klara distansen? Hade i början mycket tunnelseende men efter hand när självförtroendet växte vidgades vyerna; jag blev mer intresserad av omgivningen och löpningen har nu nästan blivit en bisak.
Som du säkert redan förstått är det mer en mental än en fysisk utmaning att springa dessa cirka 500 mil och dessutom inte ta en enda vilodag. Då måste du känna dig trygg, alltid gilla läget och veta hur du ska tackla problemen. För problem har du mer eller mindre varje dag. Erfarenheten betyder enormt mycket. Ofta resonerar jag så här när svårigheter uppstår: Björn, igår hade du liknande problem men då gick det bra, varför skulle det inte gå bra också idag?
Det gäller dock att inte bli för styv i korken. Jag har sett coast-to-coast löpare knäckas av att de trott att de varit ”osårbara”. Dagar då de känt sig starka har de sprungit längre än planerat. Sådant straffar sig direkt i form av skador. Andra har fått problem med hemlängtan och löpningen har varit ett enda långt lidande. En annan grupp har haft för små ekonomiska resurser, fått hanka sig fram med dålig utrustning, bott på usla hotell eller campa och fått problem med återhämtningen.
Själv är jag en försiktig general, tar inga risker, byter ut utrustning så fort den börjar krångla (har haft mycket problem med den tekniska utrustningen; gps, batterier, kamera, löparklocka etc). Är också nästan överdrivet försiktig i trafiken, kan se mig om flera gånger innan jag korsar en väg. Och dessbättre har jag ingen svår hemlängtan. Allt det där har naturligtvis gynnat mig. För någon särskilt märkvärdig ultralöpare är jag inte, ser mig mera som en maratonlöpare som är ute på en längre turistresa. Jag har inte ens tävlat på ultradistanser.
Min rutt är planerad i minsta detalj; jag vet var jag ska bo varje dag, var jag kan äta, vad jag kan förvänta mig att se etc. För mig känns det tryggt att ha allt klart från början. Hittills har jag sluppit att campa. Det ligger minst en månads planerande bakom rutten. Vad som bestämmer hur långa distanserna ska bli är var jag kan finna ett motell.
Min ”komfortzon” ligger på cirka fem mil per dag och max är 7-8 mil per dag. Mina 93 dagar till Boston innebär ett dagssnitt på 5,4 mil per dag. Det är aningen högre än under senare löp. The age doesn´t matter!
När jag i Sverige sprungit tillsammans med ultralöpare har jag fått höra att det finns något som heter ”ultrabackar”, backar man ”får” gå uppför. I Utah och Wyoming har jag mött enorma backar, kanske inte alltid så branta men längder på 5-10 km och bergstoppar på 2 000-2 600 meter. Jag har i stort sett sprungit uppför varenda backe! Hur kan detta vara möjligt? Tidigare har jag promenerat i monsterbackarna. Svaret är att jag börjat med en ny löpteknik- jag krypkör uppför men ändå lite fortare än vanlig gång och kraftansträngningen känns densamma. Väldigt vägvinnande! Konstigt att man först efter 35 år kommit på denna teknik.
Ett annat vägvinnande knep är när jag tar drickpaus. Tidigare stannade jag och drack min mugg Gatorade, nu dricker jag gående. Eftersom denna procedur upprepas cirka tio gånger per dag ”vinner” jag 2-3 km per dag.
Ja, så där kan man fila på småsaker. Och så handlar det mycket om rutiner, rutiner och rutiner, alla saker har sin bestämda plats och allt utförs på samma sätt.
De största riskerna med att springa ett coast-to-coast är vädret, trafiken och att du ska bli skadad. Vädret växlar snabbt och kan vara mycket dramatiskt- hittills har jag upplevt åskoväder, hagelskurar och tornados. Jag har sprungit på motorväg i hela Nevada, Utah och Wyoming. Eftersom vägrenarna är breda har jag ändå känt mig ganska trygg där.
Vad är då meningen med den här typen av extremt långa äventyrslöp? Ja, inte att slå några rekord även om jag är ensam om att ha sprungit fler än tre gånger över Amerika, dessutom utom följebil de flesta gånger. För mig är det här friheten och ett fantastiskt sätt att få se och uppleva ett USA som den vanliga turisten aldrig får se. Det är framför allt attityden hos amerikanen jag uppskattar: allt är möjligt bara man vill. Här gillar man galningar som gör något till 110 procent. Man kan vara helt ointresserad av löpning men ger mig ändå tummen upp.
Björn Suneson för ultradistans.se
www.suneson.se
dem. Näxtan oavsett hur långa eller branta de är. Just den här backen är 11.5 km från topp till topp.
Stort och ger oss andra veteranlöpare inspiration att fortsätta.