Konkurrenterna Nikki Hamblin och Abbey D’Agostino föll i försöksloppet på 5000 meter i OS i Rio. Men genom att hjälpa varandra lyckades de båda ta sig upp och i mål. Samma anda såg vi i franska ultraloppet Trans Pyrenéerna där Laurent Gueraud, Valery Caussarieu och Johan Steene tog sig i mål tillsammans. I Trans Scania slog sig löparna Mikael Hedman och Martin Scharp ihop och slog nytt banrekord. Här möter du de sistnämnda.
Hur kom det sig att ni under tävlingens gång berättade för varandra vilket mål ni hade med loppet?
Mikael: Planen var att jag och Henrik Lowemark skulle springa detta lopp tillsammans och redan från start blev det en klunga med mig, Henrik, Martin och Peter. Efter några kilometer låg Martin i täten och Henrik fick mig att lugna ner mig och vi valde att lägga oss på behörigt avstånd från Martin.
Efter 17 kilometer vill Henrik ta det lugnare men säger åt mig att köra på. Jag tänkte inte mer på det då, utan ställde snabbt om planen och började jaga in Martin. Några kilometer före Skryllegården var jag ikapp och vi småpratade lite. Efter paus vid Skryllegården joggade vi ihop en bit men sedan behövde jag en kisspaus. Martin försvann då fort in i skogen. Han såg mycket stark ut så jag lät honom löpa.
Jag såg hans rygg i några hagar men han fortsatte att öka avståndet och jag valde att göra mitt eget lopp. När jag sedan kom till dropbagen blev jag förvånad över att Martin satt där och pysslade om sig. Jag hade ett kortare stopp och helt plötsligt sprang vi nästan ihop igen. Efter ytterligare några kilometer gjorde Martin ett stopp och jag var plötsligt i ledningen.
Jag körde på i min egen takt men vände mig om flera gånger och kunde se att jag hade några hundra meters försprång. Vid Eriksdal var det en lång uppförsbacke där jag valde att gå men Martin valde att springa uppför. När vi närmade oss toppen av backen väntade jag in Martin och det var då, tror jag, som vi bestämde oss för att vi skulle springa loppet tillsammans.
Martin: Mikael och jag hade inga planer att springa tillsammans men jag tror att båda två hade planer på att försöka slå det tidigare banrekordet så det gjorde att farten var relativt hög redan från början. Innan vi började samarbeta och springa tillsammans var det ett par mil där Mikael och jag växelvis hade ledningen och det sporrade nog båda två tror jag. Vi kunde också följa kommentarer på Facebook löpande under loppet och det var ganska många som var tveksamma till vårt tempo och trodde kanske att det inte skulle hålla hela loppet. Det gav oss extra energi att försöka motbevisa dessa tvivel.
Att springa tillsammans föll sig naturligt efter ett par mil. Vi började prata och det visade sig att vi hade ungefär samma mål, vi sprang i samma tempo och kompletterade varandra bra. Mikael var mycket bättre nedför medan jag var lite starkare uppför. Jag kände inte att vi hemlighöll något för varandra utan när vi väl började springa tillsammans kom vi ganska snabbt fram till att vi skulle hjälpa varandra att försöka slå banrekordet. Om någon av oss däremot skulle bli väldigt trött skulle den andre fortsätta framåt. Vi kom dock aldrig till den situationen utan hade i stort sett samma krafter hela vägen.
Hur kunde ni stötta varandra under loppet? Vilka olikheter respektive likheter gjorde er starka tillsammans?
Mikael: Martin var den som var favorittippad som segrare och jag hade gjort en check på hur Martin hade sprungit tidigare. Jag visste redan före start att Martin var en stark löpare. Dock tror jag att vi fick stor användning av varandra då vi turades om att ”dra”.
Martin: Mikael var snabbare nerför och jag var snabbare uppför. Jag hade erfarenheten av att ha sprungit lopp på delar av banan tidigare och visste vad som väntade medan Mikael aldrig hade sprungit på Skåneleden tidigare. Vi kompletterade varandra och sättet vi ville springa på passade oss båda. På tillbakavägen gick vi någon eller några hundra meter men sprang sedan någon kilometer. Att vi växelvis sprang och gick snabbt gjorde att kroppen belastades olika och vi var faktiskt ganska pigga ända in i mål.
Vad var bäst respektive tyngst under loppet?
Martin: En höjdpunkt var när vi kom in i det lilla samhället Lövestad, efter cirka 9 mil in i loppet, och blev mottagna som hjältar på den lokala pizzerian. Det jublades och det visade sig att de följde loppet på livekartan som fanns tillgänglig på Trans Scanias hemsida. Jag tror sedan att pizzerian även hade nattöppet för de löpare som kom senare. Pizzerian fick ett välförtjänt diplom av arrangörerna efter loppet.
Mikael: Det tyngsta måste ha varit vid 03-tiden då jag var jag väldigt sömnig. Till slut så fick jag sova 15 minuter och efter det vände det. Det var även tungt att ta sig upp för backarna till Skryllegården på tillbakavägen. Kunde inte minnas att det var så mycket utför på utvägen.
Vad behöver ni kämpa med under ultralopp?
Mikael: Denna fråga är svår att sammanfatta men det första man får göra är att man får ignorera smärta. Ont kommer det att göra men det är något man får leva med. Sedan är det tröttheten. Jag brukar få en dipp vid 2-4 på natten då jag blir väldigt trött och då vill jag bara sova. Det kan räcka med 5 minuter men det är väldigt jobbigt. Detta skulle jag vilja träna på och när man hör med fotrallyfolktet så verkar de ha hittat en kur för detta. Det sista är ju att man inte får se distansen som ett hinder. Att springa ett maraton i sig kan vara väldigt jobbigt men nu på Trans Scania blir det slutspurten när det ”bara” var 4 mil kvar.
Martin: För min del behöver jag kämpa med att få i mig näring. Jag har väldigt svårt att få i mig mat under loppen men det gick bättre den här gången.
Vad hade ni med er för utrustning?
Mikael: Jag valde att köra med min UD väst som har en volym på 7 liter. Jag hade en extratröja, buff och strumpor. Sedan hade jag pannlampan med mig redan från start om nu något skulle hända med dropbagen. Hade även med mig en universalnyckel för vattenkranar för trädgårdsslangar och detta verktyg skulle visa sig vara ganska avgörande i detta lopp. Vi hade tillgång till vatten hela tiden.
Jag använde Tailwind som grund samt blocks. Hade några gels om jag skulle bli riktigt låg. Dessutom hade jag lagt i genomax, mackor samt banan i dropbagen. Sedan fick jag använda mig av olika butiker och restauranger för att få energi. Vi hittade väldigt mycket björnbär och detta var en riktig bonus. Det var väldigt gott att få i sig det det sura istället för allt sött.
Martin: Både jag och Mikael sprang loppet helt utan support och vi fick förlita oss på en dropbagstation där vi hade extra utrustning och mat. Jag har tidigare haft väldigt svårt att få i mig mat under långa lopp men den här gången stannade jag väldigt länge på stationen och hade där frystorkad mat som jag värmde och stannade tills jag fått i mig allt. Utmed stora delar av banan fanns det mycket björnbär och jag åt väldigt mycket bär och det visade sig vara väldigt bra för mig eftersom det också fick bort den sötsliskiga smak i munnen från godis, gel och resorb.
Loppet går genom ett par mindre samhällen och vi lyckades tidsmässigt pricka in så att vi kunde äta pizza. På tillbakavägen var det lite värre eftersom många timmar då var nattetid och ingenting var öppet. Jag var väldigt hungrig och det var fantastiskt att komma in på Romelåsens Golfklubb på morgonen och äta en Ciabatta med kalkon och ost.
När det gäller vätska drack jag mest vatten. Ingen sportdryck men en del Resorb. Vid dropbagstationen var jag noga med att byta både strumpor och skor även om de jag sprang i kändes bra. Jag rengjorde fötterna och smörjde in dem med sportslick. Det blir lite olika belastningar på fotsulorna med andra strumpor och skor och gör att blåsorna inte kommer lika lätt. Jag hade inte en enda blåsa i mål men ganska ont i fotsulorna eftersom jag fått in sand mellan fotsulor och strumpor och stannade för sent och tog bort sanden.
Kommer ni springa ihop igen?
Mikael: Svårt att säga men säkert någon kortare sträcka på något framtida lopp. Vi kommer att ses på Black river run så vi ser ju om vi joggar ihop en bit eller hur det blir.
Martin: Skulle det komma ett läge då vi båda känner att vi har samma mål och tempo i ett lopp så har jag absolut inget emot att springa med Mikael igen. Han var väldigt trevlig att springa tillsammans med.
Vad är grejen med ultra?
Martin: Något som är viktigt och vanligt på Ultralopp är hur glada alla är och hur glada alla är för varandras prestationer. Vem som vinner är kanske inte så viktigt utan det är en stor prestation att överhuvudtaget ta sig i mål. Det är fantastiskt att se löpare som varit ute på banan kanske mer än 50 timmar och som kämpat mot trasiga fötter och enorm trötthet och ändå lyckas ta sig i mål.
………………………………………………………..
Mikael Hedman (till vänster)
Bostadsort: Stockholm
Löparklubb: Jag joggar just nu för mig själv.
Tränar till vardags: Jag springer före jobbet. Varje lunch samt på kvällar och helger.
Bästa löprundan: Jag tycker om att springa Sörmlandsleden med även grön och blå slinga vid Hellasgården. Bästa stället är dock i svenska fjällen.
Martin Scharp (till höger)
Bostadsort: Malmö
Löparklubb: Malmö Löp som egentligen inte är en klubb utan ett gäng löparkompisar som springer tillsammans ibland.
Tränar till vardags: Transportlöp till och från jobbet i stort sett varje dag vilket blir cirka 2,5 mil per dag.
Bästa löprundan: Jag har inte så mycket erfarenhet av att springa på olika ställen men just nu är det helt klart på Skåneleden.
Bostadsort: Malmö
Löparklubb: Malmö Löp som egentligen inte är en klubb utan ett gäng löparkompisar som springer tillsammans ibland.
Tränar till vardags: Transportlöp till och från jobbet i stort sett varje dag vilket blir cirka 2,5 mil per dag.
Bästa löprundan: Jag har inte så mycket erfarenhet av att springa på olika ställen men just nu är det helt klart på Skåneleden.