Anders Sandegård sprang 100 miles of Istria, ett mycket välarrangerat lopp som han rekommenderar varmt. Läs hans Race rapport!
Så vad det dags för 100 miles of Istria, 171 km trail med +7120 höjdmeter.
Detta var tänkt som en avstämning inför hur jag ligger till i träningen inför UTMB men ju närmare tävlingen jag kommer inser jag att detta är inget enkelt test utan det tuffaste jag någonsin gjort inom löpning. Mentalt var jag inte riktigt där. Velade en del med packningen och köpte på mig en ny layer-one tröja och massa energi dagen innan resan.
Torsdag.
Jag reste tillsammans med Tomas Amneskog. Vi kom fram till hotellet i Umag vid strax innan 19 och kastade oss i en taxi för att hinna göra utrustningscheck samt få ut startnummer. Allt gick kanon, många funktionärer och bra organisation. Dropbagen väntade vi med att lämna in till dagen därpå. Vi käkade pizza och ringde upp taxikillen som lämnat oss för att be om hämtning, han hade nämligen inte haft växel så vi betalde direkt för körning båda vägar. Han kom, skönt med ärliga människor.
Fredag
Jag fick en bra natt, sov som vanligt och vi gick upp och käkade en stoooor hotellfrukost och vilade en stund innan vi promenerade de ca 3,5 km till start. Ja, hotellet låg lite för långt ifrån start och målområdet, framförallt med tanke på hur det känns om man kommer mitt i natten, men vi la undan lite pengar till taxi för detta. Vi lämnade in dropbagen och bjöds på någon lokal vegetarisk specialitet som var väldigt god, typ ett tunnbröd med spenat och vitlök i. Jag köpte även en nummerlappshållare. Har sneglat på dessa under flera år och när man kör så här långa lopp så är det en fördel att inte ha nummerlappen fastsatt i tröja eller byxor med säkerhetsnålar. Mycket lättare/snabbare att byta plagg då.
Vi promenerade lite längs kajen och gick till samma restaurang som dagen innan men nu blev det pasta med myyyycket parmesan. Vi gick även förbi ett Konzum och köpte lite vatten, kex och bananer till bussresan mot start som skulle ta knappa två timmar.
Solen gassade och under bussfärden såg man Učkamassivet med toppen Vojak (1400m) majestätiskt torna upp sig i fjärran och jag var inte helt tillfreds med känslan i magen och i huvudet. Funderade på om jag hade förberett mig tillräckligt för detta. Det är längre än jag nånsin sprungit, mer höjdmeter än jag varit i närheten av tidigare och dessutom ett riktigt stenigt jobbigt underlag. Jag bävade för nattlöpningen och tänkte bara gryningen kommer så går det lättare. Jag oroade också mig för att jag skulle behöva vara ute länge. Då starten går 16.00 på fredag så är det lätt gjort att loppet pågår in på andra natten för motionärerna. Jag hoppades på att gå under 35 timmar (målgång kl 03.00) och drömde om att gå under 32 timmar (målgång innan midnatt). Men det viktigaste var att få medaljen, att fullfölja. Om inte det lyckades skulle detta bli en rejäl knäck i självförtroendet istället för en boost.
Framme i Labin så blev det ett snabbt toabesök och sen dukades det upp långbord med pizza och alla tänkbara slags snittar! Har aldrig varit om en sån lyxig före-startbuffé!
Solen gassade, i bussen hade visat 19 grader men nu var det varmare och i solen var det närmast lite jobbigt. Tomas och jag satte oss lite vid sidan och inväntade starten. Funderade på om jag skulle ha stavarna undanpackade eller framme. Kom till slut fram till att det är lika bra att ha dem framme. Jag hade packat ryggan så full i nedersta facket att det var llte klurigt att ta fram och sätta tillbaka stavarna utan hjälp, Då upptäcker vi att den ena staven är sönder. Rusar runt och försöker hitta verktyg att laga den med och lyckas i sista stund både pilla ut den delen som åkt in i staven samt tejpa ordentligt med silvertejp. Ok då var det bestämt, stavarna kommer vara framme hela loppet, bara att gilla läget.
Vi går ut på det lilla torget och ställer oss med de andra svenskarna Aramis, Radana samt Katarina, en slovakiska som bor i UK vi träffat på minibussresan från Trieste till Umag. Alla är glada och laddade och längtar efter att äntligen få komma iväg.
Starten går och det är trångt, trångt uppåt genom vindlande gränder innan banan vänder neråt mot Rabac genom grässluttningar och tekniska stigar. I första nedförslöpan viker sig ena staven och jag inser att lagningen inte funkat utan jag lämnar över den trasiga staven till en funktionär och springer vidare med en stav. Konstigt nog stör jag mig inte mycket på detta utan har bra fokus. Nu har jag en stav, det är bättre än ingen.
Stigningen går upp till drygt 400 m men går på lätta stigar, när det vänder utför blir det svårare, iofs är grusvägen stor och bred men det är stora stenar som rör på sig och verkligen svårt att springa snabbt och avslappnar utan att stuka fötterna.
Stannar bara till snabbt i Plommin och drar vidare. Nu börjar den verkliga stigningen, det är drygt 14 km till nästa station och nästan bara uppför. På slutet blir det riktigt brant och när det planar ut så har solen börjat gå ner och jag stannar till vid sidan av stigen för att ta på mig buff pannlampa och en extratröja då temperaturen faller snabbt. Det är magiskt att springa uppe i den steniga terrängen, det är över 1000m ner på båda sidor och till vänster ser man solnedgången över det västra Istrien och till höger ligger hela vackra Kvarnerbukten med staden Rejika i fonden med massor av lampor.
När jag lämnar Bodaj är jag snart på bekanta stigar. Jag var med familjen här för ett par år sedan och sprang på berget varje morgon. Det känns tryggt att veta vad som väntar. Vi kommer fram till Mala Ucka en liten by som ligger precis innan högsta toppen Vojak, där finns en extra vattenstation och sen börjar stigningen brant uppför där pannlamporna syns som ett band uppåt. Jag tar det lugnt och jobbar metodiskt på med min enda stav men går ändå om folk i backen. Precis innan sista klättringen står ett sjukvårdsteam och det är också där den blå banan (108 km) ansluter till banan. De skall starta vid midnatt och eftersom vi nu varit ute i ca 6 timmar är det bara två timmar kvar tills vi har dem i hasorna.
Lördag
Nu är det natt och jag längtar lite till gryningsljus och till Buzet där man är över halvvägs och där dropbagen finns. Har inte så mycket minnen från dessa sträckor mer än att Aramis och jag sprang på varandra några gånger. Han hade fått något problem med ljumsken. Jag tror det är i Brgudac (57km, 2961hm) som jag går på toa. Jag har dragits med en magkatarr i nästan två månader innan loppet och har blivit lite bättre sista veckorna då jag medicinerat men vid långa pass så kommer symtomen tillbaka och så även under detta lopp.
Jag kämpar vidare till Trstenik (74,3km, +3919) det är omväxlande grusväg och stig men ändå ganska lättsprunget när det inte är brant uppför eller nedför.
Det känns oerhört skönt att vara ute på sista sträckan till Buzet, det är ett berg till att komma över och sen 1000 m teknisk nedförsbacke som väntar. Men det börjat också ljusna lite och det gör det lite lättare.
Här springer jag fel för första och enda gången. Men jag blir snabbt varse eftersom arrangören satt ut en flagg med reflex var 40m längs den 171 km långa banan märker man snabbt när det är omarkerat. Dessutom är det en löpare bakom som ropar på mig när jag står still och tittar efter markeringar.
I Buzet (89,3km, +4516) tänker jag att jag skall vara snabb och lyckas hyfsat med det också. Det märks på placeringen att det ser ut som att jag passerat massa löpare men i själva verket handlar det om att andra stannade länge.
Jag hämtar ut min dropbag och tar fram min powerbank och börjar ladda klockan. Jag har en suunt ambit 3 peak som visserligen skall ha 50 timmar i batteritd men det är i ett GPS läge där den mäter väldigt mycket fel så jag väljer att ladda den. Kollar telefonen men den behöver inte laddas. (den har 75% efter målgång efter att inte ha laddats sen fredag morgon, himla skönt att den håller så pass i energisparläget även om man fotar lite)
Går och hämtar lite varm mat, grönsaksris och lite pasta som jag toppar med krossade bretzels och ostkuber. Medan jag äter funderar jag på hur jag skall göra med skor och kläder. Jag har sprungit i NB Vazee summit en ganska lätt och nätt trailsko med vansinnigt bra grepp och i dropbagen har jag klumpigare men mer dämpade Inov8 trailtalon 275. Det är är ganska oprövad sko för mig men 171 km är långt så jag bestämmer mig för att köra på den. Är lite orolig eftersom jag fått lite ont av den på betydligt kortare pass men med alla stora lösa vassa stenar är NB-skon alldeles för oskyddad framförallt när man blir allt tröttare.
Jag behåller samma kläder på, har kört i min nya underställströja sen start och bara tagit på en t-shirt över under natten. Tar av T-shirten, byter buff och packar ner pannlampan och lämnar Buzet.
Nu är benen stumma efter stoppet och jag växlar lite mellan att gå och springa. Solen kommer allt högra och syns snart över de höga bergen vi sprungit på under natten men den värmer inte än så det är ganska kallt.
På denna sträcka passeras ett stort antal vattendrag och det går inte att ta sig över torrskodd. Det är väldigt kallt vatten och jag försöker bli så lite blöt som möjligt med tanke på skav men lyckas dåligt, blir genomsur upp till anklarna i princip varje gång. Många löpare stannar och tar av sig skorna mm men det har jag ingen ro till. Hoppas att jag inte får betala med besvärliga skavsår. Det går inte snabbt här men jag kan fortfarande springa och passerar några som börjat gå.
Till slut börjar lite rejäla uppförsbackar och vi når Hum (101,5km, 4912 hm) som enligt Guiness rekordbok är världens minsta stad. Otroligt vacker och pittoreskt och man tappar räkningen på alla vackra medeltidsstäder vi passerar under den andra halvan av loppet.
Till Butoniga (118,5 km, +5412hm) är det 17 km och nu blir det väldigt mycket varmare. Det börjar med en rejäl stigning och sen är det mkt utförslöpning ner till den konstgjorda vackra sjön. Här har jag ganska bra med krafter och står på bra i nedförs löpningen (som jag normalt är stark i). När jag skall lämna den lilla stationen får jag svårt att springa så jag går lite, försöker jogga men det går långsamt, tar emot och gör ont.
När jag kommer till den vackra lilla staden Motovun (129,9km, 6168hm) är jag väldigt trött. Har dessutom sett fel och trott att det var en och inte två stigningar. Sista 100hm är bara gamla stentrappor. Effter lite mat och vätska och ytterligare ett toabesök på stationen så börjar jag ändå trippa lite utför från Motovun och till min stora förvåning så verkar det som att jag återhämtat mig en del genom att gå nästan hela förra delsträckan. Nu är det bara ett maraton kvar till mål, huvet är trögt och det är svårt att räkna men jag inser här någonstans att tiden inte kommer bli så tokig. Det är inget snack om jag kommer gå under 35 timmar och även 32 timmar kan jag nå även om jag tvingas gå resten.
Loppets sista stora backe klaras av upp mot Groznjan (149,8k, +6937hm) men där har jag saltbrist och när Aramis ger mig en salttablett så vänder det sig i magen på mig och jag kräks i tre omgångar upp allt jag har i magen. Det kändes oerhört skönt. Trycket över magen släppte och jag kunde dricka lite vatten och ta en liten banan och köra vidare. Jag brukar få kämpa med energin och detta lopp var inget undantag. Sportdryck brukar få min mage att balla ur men det fanns inte så mycket annan energi att tillgå. Vitt bröd med nutella åt jag en del och jag fyllde en flaska sportdryck emellanåt men kunde bara tvinga mig att dricka lite grann. Jag hade massa bars och tailwindpulver men åt bara en bar på hela vägen samt fyllde bara en flaska tailwind och fick direkt ont i magen. Hade även cliffblocks men fick bara ner en, andra gången fick jag spotta ut allt. Så detta med energi är verkligen något jag måste börja träna på så att det funkar inför UTMB i höst.
Nåväl, vi ger av oss av med pannlamporna på oss. Jag har kört med min lumonite 1000 och klarar hela loppet på 1 batteri! Fantastiskt!
Jag lägger mig först och Aramis efter. Springer i 7-tempo ungefär och det går lätt uppför. Det fortsätter göra det i 5-6 km vilken var lite mentalt tufft eftersom det inte syns i banprofilen. Aramis tvekar om vi kan hålla detta tempo in i mål men jag vill köra på så att vi får lite marginal ifall det blir värre terräng senare, nu är det lätta grusvägar och bara lätt uppför och då måste jag springa om jag kan.
Med några korta undantag kutar vi hela vägen och gör de knappa 8k till Buje under 1h. Mellantiderna i resultatlistan inkluderar stopp på stationerna också så det gör att det ser lite längre ut.
In på sista stationen Buje (157,5km, +7046hm) och plockar åt oss lite snabbt och iväg igen. Vi rullar på bra, blir lite oroliga när terrängen blir teknisk men snart kommer fina böljande singeltrack stigar där det funkar bra att springa på. Aramis ligger tätt i rygg och vi kör på och börjar passera löpare.
PANG, så ligger jag där utan luft och med kinden mot marken. Har fallit hårt i backen efter att ha snubblat på något. Aramais frågar om det är OK och om vi skall gå en bit men vila får vi göra sen och så kör vi igen. Det värker i käken men skit i det. Vi närmar oss löpare och springer förbi dem. ingen passerar oss de sista 20 km men vi passerar väldigt många, de flesta springer gröna banan, 69 km men också ett gäng röda och kanske några blå. Det finns även en gul bana som är 42 km.
Nu jagar vi inte längre under 30 timmar utan tar varje pannlampa vi ser i fjärran som ett mål som skall fångas in. De flesta är dock inte svår att fånga för nästan alla går eller springer väldigt långsamt.
På slutet är det skyltar för varje kilometer och när det står 3 km till mål hör vi speakern från målet. När vi bara har 500 m kvar och kommer ut på asfalten håller vi på att springa fel men blir visade i rätt riktning.
Vi springer in på upploppet och lägger armarna på varandras axlar och hoppar tillsammans över mållinjen på 29 timmar 24 minuter och 8 sek. Skön känsla!
I målet står ett par andra svenskar Branislav Pavic (16.26) och Mikael Lyckeklint (21.06) som sprungit 108 km, Tomas som sprang in på 29.10. Radana bröt loppet i Poklon.
Lyckan är stor men jag är också väldigt trött och sömnig. Tänker också att jag måste ha mat och kämpar med att hämta ut min dropbag, ta fram matbiljett, försöka äta (det går inte), blir bjuden på en öl, utan att somna vilket inte är lätt.
Tomas är nedkyld och väldigt trött så jag fixar en taxi till vårt hotell och en dryg timme efter målgång ligger vi hemma i sängarna och somnar snabbt.
Dagen efter är Tomas rejält stukad med muskelvärk samt blåsor under fötterna. Jag har klarat mig bättre och går ungefär som vanligt både upp och ned för trappor. Jag har heller inga blåsor eller skav. Otroligt!
Skobytet var succe och jag lyckades tydligen smörja fötter och utsatta kroppsdelar.
Vi åker in på söndagen och tittar på prisceremonin där de främsta löparna hyllas. På 100 miles segrade Dylan Bowman (17.51.50, nytt banrekord med två timmar) och Fransesca Canepa (23.34.27).
Detta var mitt längsta och tuffaste lopp hittills och ett test inför höstens UTMB. Utrustning funkade kanon bortsett från att jag sprang med endast en stav men faktum är att jag inte ens tänkte mer på det efter att jag släppt staven till funktionären i början.
Det jag behöver jobba vidare med är energin, att börja träna med energi och testa olika varianter.
Arrangemanget var fantastiskt och jag är väldigt nöjd med min prestation. Min tid på 29 tim och 24 min innebar en placering 78 av 227 fullföljande män. (såg ngn siffra på 66 DNF på långa sträckan)
Jag kommer gärna tillbaka hit och springer!
Anders Sandegård, IF Kville