Malin Jonsson från Växjö genomförde i helgen Transvulcanias Ultramarathon på 73 km på tiden 11.13 Ett lopp som hon spanat länge på men det som till slut fick henne att anmäla sig var en tröja från loppet.
Efter ett fall under loppet smärtade handleden sen resten av tiden. Men inget stoppade Malin från att komma i mål. Det visade sig att handleden var bruten och är nu gipsad.
Berätta lite om vem du är.
Jag heter Malin Jonsson och är 47 år och bor i Växjö. Jag är Montessoriutbildad förskollärare och är arbetsledare på en Montessoriförskola. Jag har en man och två vuxna döttrar varav den ena har flyttat hemifrån och den andra också mer eller mindre så med andra ord inga barn att ta hänsyn till. Jag började springa för 20 år sedan när min yngsta var liten för att det var enkelt men sprang inte så mycket, utan normalt.
För 10 år sedan fick jag en startplats till Lidingöloppet av min syster och vi skulle köra detta tuffa lopp. Vi kom i mål! Jag helt lyrisk men hon hade en nära döden upplevelse. Sen har det bara rullat på. Jag har kört Lidingöloppet 10 år i rad nu och har skaffat mig några silvermedaljer och samtidigt kört många maror och halvmaror och 10 km tävlingar. Jag älskar att tävla. Under denna tiden så har jag haft hjälp med träningsschema av en som heter Karl-Petter Hjelmer och sen Maria Lundgren. Två löpare som är oerhört duktiga och jag behöver ett schema att följa då tränar jag som bäst.
Vi är ett stort gäng här i Växjö som springer mycket och sommaren för två år sedan tränade ett gäng för Ultravasan 90 och jag hängde på dom och var så imponerad över att de skulle springa så långt och tänkte att kan de så kan jag, Efter att de kommit hem från Mora så anmälde jag mig till året därpå. Jag kände att jag behövde en förändring i min löpning och det var då att öka längden på passen, för snabb kan jag inte bli. Kimmen (Joakim Martinsson) som ingår i detta gäng lovade att hjälpa mig och lägga upp ett schema. Jag tränade stenhårt från december månad fram till augusti. Vi startade även Växjö ultralöpare (en grupp på Facebook där vi bestämmer när vi ska springa och var och hur länge. Ett fantastiskt gäng och vi har så roligt. Oftast sker dessa pass lördagar och söndagar kl 05 eller 06 på morgonen och det brukar bli mellan 2-4 mil. Vi upplever morgonen när den gryr, det är helt fantastiskt. Och det som sägs där stannar där 🙂 Kimmen har betytt oerhört mycket för mig både träningsmässigt men även hjälpt mig på det mentala planet, han har stöttat mig och svarat på de mest korkade frågorna som finns.
Jag är även utbildad löpcoach så jag håller i löpargrupper åt Runacademy här i Växjö.
Har du sprungit många ultralopp och vad fick dig att välja Transvulcania?
Hösten 2015 gjorde jag mitt första ultralopp och det var Växjöultra som var typ 50 km och det råkade jag vinna. Jag sprang också Hallands ultra och var lyrisk trots att det var ett galet tufft lopp. Sen var det dags för mitt livs utmaning Ultravasan 90 2016. Kimmen hade ett mål och jag ett och jag hamnade mitt emellan. När jag åkte hem därifrån fick jag hybris och sa att jag ska springa Transvulcania vilket är ett lopp som jag bara har tittat på med beundran och tänkt att det skulle vara häftigt men att det bara är galningar som springer det. Jag sprang en annan tävling den sommaren, Blekinge Rivertrail och då var det en tjej som sprang hela vägen framför mig och hon hade den tröjan och tänkte att kan hon kan jag och den tröjan ska jag bara ha jag med.
Du hade sällskap med en kille under loppet, var det något ni bestämt innan eller föll det sig bara så under loppet?
Jag kände att Transvulcania är inget jag klarar själv utan behöver Kimmens hjälp med träningen och även sällskap. Carl-Emil Bengtsson nappade och vi anmälde oss och så började resan dit. Kimmen har lagt upp all träning och även varit psykolog för mig och sen har C-E och jag kört alla långpass ihop. Många med ultragruppen men även många pass bara vi två. Vi har ältat och stöttat varandra hela vägen. Han har varit ett fantastiskt stöd och alltid ställt upp på det som mitt program krävde oavsett om det tid, väder eller annat. Vi bestämde att det här ska vi genomföra tillsammans från början tills vi är i mål och det var precis det vi gjorde!
Du gjorde illa handleden under loppet, hur är det med den idag?
Jag ramlade redan efter 20 km och slog i min vänster hand så det blödde så jag fick stanna vid en ambulans och få lite hjälp och omplåstring! Sen fortsatte vi sida vid sida! C-E stöttade mig hela tiden och hade inte bara koll på sig själv utan även på mig så att jag fick i mig salttabletter, vätska och energi med jämna mellanrum. Jag vet att när jag börjar bli trött så har jag lätt för att hoppa över att stoppa i mig energi. Det var fantastiska vyer men fick erfara att jag tydligen har svindel så jag blev helt yr varje gång jag tittade ut över vyerna. Strax innan 50 km så sopade jag dit rejält och skrapade både ansikte, hela kroppen och landade på handen vilket jag bröt i det läget! Men tanken på att kliva av och bryta fanns inte, jag hade startat den morgonen för att jag skulle genomföra hela loppet och inget annat. Men kan säga att jag hade ont.. Varje steg kändes i armen. Jag njöt av att äntligen få springa det lopp jag drömt om men kunde inte i min vildaste fantasi tro att det skulle vara så stökig terräng. Den var fruktansvärt svårsprungen och kan inte fatta hur Ida Nilsson klarar det på 8h! Helt omänskligt! Hon är helt galet grym.
Fungerade allt som det skulle under loppet med energi- och vätskestationer osv?
Jag hade en ryggsäck med mig med vätska på 1,5 l som jag fyllde vid varje kontroll och det var ungefär 10 km mellan varje så det funkade bra! Jag försökte att se till eller C-E såg till, att jag nästan hade tömt båda inför varje station. Det fanns gott med dricka vid alla ställena både vatten, cola och sportdryck. Även lite mer energi på några av dem som smörgås, frukt,gel. godis och kakor. Så fort man kom in i depåerna så slet dem tag i ens flaskor och hjälpte oss att fylla dem och även talade om vad som skulle finnas på nästa ställe och hur lång det var dit. Ett otroligt engagemang från alla och mycket personal överallt. De var väldigt peppande. Jag hade även 12 egna gel med mig varpå jag åt 10 under loppet, samtidigt som jag stoppade facken fulla med energi vid varje stop. Salttablett såg C-E till att jag tog i stort sett varannan timma tror jag.
Det som var så fantastiskt med detta var att all befolkning var ute o hejade! Man sprang genom en by på morgonen när det fortfarande var mörkt och då stod befolkningen i pyjamas och morgonrockar och hejade och skrek, så häftigt!
Resan till loppet strulade en del, vill du berätta om det?
Vi hade planerat resan så att vi skulle vara på La Palma två dagar före loppet för att vi skulle kunna ladda ordentligt och känna på värmen och luften men det sket sig för vårt ena plan var 1h försenat! Kan säga att det var väldigt bökigt att ta sig dit, vi fick flyga från Köpenhamn till Dusseldorf och sen därifrån till Gran Canaria och sen vidare till La Palma alltså tre flighter! Och trots att det var bokat conecting flight så vägrade de att vänta in oss så vi missade flyget med 10 min och det var surt. Vi fick bo på Gran Canaria istället och hoppas på att vi skulle få stand by biljetter på morgonen efter. Vi åkte dit och då fanns det en plats varpå vi satte C-E på den så han kunde fixa hyrbil mm. Vi jag och min man fick ta oss in till hotellet igen och sova ytterligare en natt på Gran Canaria och på morgonen efter hade en resebyrå här i Sverige lyckats boka två nya biljetter på fredag morgon…. Inte den bästa uppladdningen precis jag var helt knäckt och bara grät. Men nu kom vi äntligen till La Palma och då var det bara dagen före race day! så det var till att åka och plocka ut nr-lapparna och checka in på hotellet och försöka jogga en lätt runda och sen förbereda allt och lägga sig tidigt för att eventuellt få några timmars sömn. Vi bodde på hotellet som eliten bodde på och det var även där genomgången var på fredagskvällen. Så kl 02.00 serverade de frukost för oss för att vi sen skulle kunna gå till bussen som gick 03.30 och skulle transportera oss till starten. Stämningen vid starten var något magiskt! sånt tryck så det var helt galet…
Som sagt var det här är det häftigaste jag gjort med goda marginaler! Och trots att jag nu sitter här med bruten handled och sjukskrivning i 4 veckor så är jag lycklig! På akutmottagningen sa läkaren att jag hade tur som inte behövde operera utan att den var av men bara behövdes gipsas. Jag ångrar inte en sekund! Är så oerhört tacksam för att jag fått göra detta och att jag har en underbar man och barn som stöttar mig i allt vad min löpning innebär.
Har du fler utmaningar på g?
Jag har haft hybris nån mer gång och sagt att jag ska springa TEC 2018!! Men vi får se:) Jag har iaf anmält mig till UV 90 nu i augusti. Jag vill verkligen hylla Kimmen för allt han gjort för mig och även C-E och min man! utan dom hade det inte gått och sen självklart allt stöd från mina närmaste löparvänner Ulrika, Martin och Ola. Jag är lyckligt lottad som har dessa runt mig jämt.
Är det något du vill tillägga?
Jag är så glad att min coach Kimmen som jag tycker är världens bästa ultralöpare! Det han inte kan om löpning är inte värt att veta! Och att han gör stora framgångar nu i 100 Miles tävlingar! Han är min idol!
Intervjuad av: Sandra Lundqvist
Bild: Malin Jonsson