Himlen var grå och regnet hängde i luften vid Ryavallen i Borås när startskottet brann av. Pang(!) och löparna satte av för att göra upp om titeln som svensk mästare i 100 km ultralöpning.
Redan från start var det två damer och två herrar som drog ifrån det övriga fältet; de regerande svenska mästarna André Rangelind och Frida Södermark utmanades av Petra Skiöld och Linus Wirén, som båda gjorde friska satsningar och redan efter ett par mil lämnade favoriterna bakom sig.
Banan var fem kilometer lång och underlaget var asfalt, grus och ett kort parti med gräs. De 47 höjdmetrarna per varv gav på 100 km hela 940 höjdmeter, men tävlingsledningen hade tänkt till och ordnat så varvet sprangs medsols för att ge medvind på den blåsigaste rakan.
Jag (Annika Nilrud) supportade Frida som förberett med tjugo flaskor med påtejpad extraenergi. Fort gick det, väl fort. Trots att hon släppte Petra låg hon ett par minuter före sin plan. Jag kompletterade hennes flaskor med post-itlappar med resultatinfo och små visdomsord som ”Is i magen!”.
På hemmaplan tyckte följare av loppet också att det gick fort. Galet fort. Liverapporteringen råkade nämligen öka spänningen genom att presentera ett snittempo som var nästan 20s snabbare per km än verklighetens. Fick ett par oroade meddelanden av omtänksamma kompisar som snart började hjälpa till med att beräkna reell snittid utifrån instämpling och löpta kilometer tills vi hade koll på läget. Jodå, det händer att programvara strular (jobbar själv med test och det har tyvärr hänt att man själv släppt iväg en och annan bugg…).
Under förmiddagen började luften kännas kvalmig och när himlen sprack upp i strålande solsken blev det rejält varmt. Pär Nyberg stod beredd med vattenslangen och erbjöd svettiga löpare en välbehövlig dusch. Linus och Petra tappade lite fart i hettan och passerades av André och Frida efter ca 60 km.
På herrsidan segrade André med tiden 7:13:50, silvret gick till Linus Wirén, 7:47:05, och Mattias Gärdsback knep bronset med 8:01:49.
På damsidan vann Frida med tiden 7:58:37 och Petra fixade silver och ett fint pers med tiden 8:13:25. En strålande glad Jennifer Honek tog brons och kom i mål på 8:47:53.
Efter målgång var det inte färdigsprunget för medaljörerna, de ombads att starta om benen för att göra en till TV-sänd fejkmålgång inne på Ryavallen inför större publik (SM 100km avgjordes i samband med SM-veckan). Det är inte helt enkelt att få upp stumnande ben upp i styrfart igen efter 100 kilometers löpning – och Frida fick vänta i tio minuter tills Daniel Ståhl kastat klart – men de gjorde det med bravur! Älska svårt!
I samband med SM 100 km fanns även en klass på 50 km med start kl 13 och 26 startande. Här vann Camilla Ahlberg damklassen på tiden 4:07:16, tätt följd av Lina Karlsson på 4:10:23. Trea blev Monica Månsson på 4:28:33. På herrsidan vann David Martinsson på 3:39:42, två blev Fredrik Mindelsohn, 4:24:19, och trea Franco Trobbiani, 4:38:29.
Det kan hända att man blir lite trött på chips, saltgurkor och choklad efter en dryg arbetsdags löpning. Då är det härligt att avsluta med att bli inkramad i mål av Kalle Björklund och få en riktigt schysst pastasallad med kyckling och soltorkade tomater i näven. Även vi som stått vid sidan av banan och hejat och blandat obehagliga saltgroggar och ingefärsshotar bjöds på middag.
Det blev ett riktigt mysigt lopp med härlig stämning. Vi bredde ut picknickfilten, slog oss ner med ett gäng nya kompisar och berättade rövarhistorier. Klappade in löpare efter löpare tills den siste och kanske störste kämpen – som hade tio timmar kvar att springa efter att illamåendet för första gången slog till på allvar – närmade sig på sista varvet. Han förtjänade något extra och blev eskorterad in i mål med en löpare med svensk flagga på var sida. Precis som det ska va.
Tack alla funktionärer, löpare och påhejare för fin show och en härlig dag!
Text och bild: Annika Nilrud