I ett lopp finns det en löpare som korsar mållinjen först. Men sen finns det många vinnare. Löpare som tar sig över mållinjen i början av klungan och de som kommer senare, och även som siste man. Men alla är de vinnare som klarat att ta sig från start till mål.
Möt Niklas Lindman från Filipstad som hejades fram som siste man på Ultravasan 90 km i lördags. En hjälte som var ute drygt 15 timmar i regnet och vätan på sträckan mellan Sälen och Mora.
Ett lopp som han dessutom bestämde sig för att springa dagen före.
Vad fick dig att spontanspringa 90 km?
På onsdagen samma vecka som Ultravasan är får jag se en delning på Facebook om att 123 st kommer ge sig på Vasaloppstrippeln i år. Direkt går jag in på Vasaloppets hemsida för att se vad detta är och ser ju då att det gäller att genomföra skidloppet, Cykelvasan samt Ultravasan. Löpning 9 mil! Konstigt nog så börjar jag direkt tänka; Vad häftigt det vore att ha gjort den trippeln trots väldig få turer med löpning detta år. Jag har ju hållit på med löpning och då gärna halvmarathon men det är flera år sedan. Så är det möjligt att nu, om några dagar göra 90 km terränglöpning på gamla meriter? Börjar tänka på hur jag ska göra, gå i alla brantare backar är självklart. Sen vet jag att jag var grym förr på att rulla på i nerförsbackarna så direkt tänker jag, där kan jag vila. Ja men då går det. Kunde jag lära mig åka skidor på två veckor och åka Vasaloppet i vintras så måste ju även det här gå. Jag har ju faktiskt varit hyfsat bra på löpning, på 2 mil och för flera år sedan då men ändå. Man måste tro på sin styrka.
Så du bestämde dig för att delta dagen innan loppet?
Ja som tidigare svar så dök tankarna upp på detta ganska nära inpå loppet och ju fler jag pratade med desto mer började jag tvivla på mig själv för dom flesta sa väl ungefär som så här ”nog för att du är den envisaste som finns på jordklotet så finns det ändå gränser för vad som är fysiskt möjligt!” Jag är rätt känd för galna upptåg och inte minst efter Vasaloppet och historien kring det. Men samtidigt så började jag reta mig på dom där åsikterna. Varför ska något vara omöjligt? Så nej, kl 20:00 på fredag kväll säger jag till min sambo Frida ” Vi åker till Sälen, jag springer den där skiten för det måste väl gå det med ” att jag säger skiten är nog för att jag sett sådana här distanser med löpning som rent idioti på nåt vis.
Vilket jag tydligen omvärderat en aning dom senaste dagarna av mitt liv.
Hur mycket har du löptränat?
Det törs jag knappt svara på. Det jag sprungit året 2017 är nog ca 1-2 pass med en mils löpning och ca 5 pass på en 5 km slinga. That’s it!
På vilket sätt har du tränat?
Då mitt privatliv varit minst sagt lite snurrigt med ny sambo samt hennes tös på två år plus min grabb Alfred på 3 år, egen företagare som Gymägare i Filipstad samt yrkeslärare med 100% anställning så blir ju träningen inte längre som man önskar. Men jag har nog fått till 3-4 styrkepass i veckan på gymmet där jag gärna kör en hel del basövningar då jag förr tävlat i Athletic fitness som kräver mycket styrka och uthållighet. Kör gärna roddmaskinen som avslut på passen för att jobba upp kondisen lite med.
Fick du några svackor under loppet och hur hanterade du dom?
Det kan jag lova, det började redan efter ca 2 mil och framför allt vid ca 3 mil. Då började hjärnan leka med mig. Vet att jag tänkte att nu har du sprungit ett Lidingölopp och det är det längsta jag gjort någonsin. Det var lite knäckande att då veta man har drygt ett marathon kvar. Samtidigt som jag försöker reta upp mig på dom som sa att det inte kommer gå. Dom ska allt få se att det visst går med rätt vilja. Man ger inte upp på saker man tror på. Väl i Evertsberg fyllde jag på med pasta, två tallrikar och jäklar vad gott det var. Jag sa till Frida som var med vid varje kontroll att det går inte mer. Jag känner inte mina fötter längre, det känns som jag springer på benpiporna. Då tittar hon på mig, hon säger. Ta nästa kontroll, ta dig till Oxberg så ser vi då.
Och ja så fick det bli och dom14 km var nog dom mest känslosammaste jag haft under träning i hela mitt liv. Jag grät för smärtan var för stor, jag kände mig totalt värdelös. Ska det här bli första gången jag inte genomför ett lopp? Trippeln kommer inte bli av. Men på något vis lyckades jag bestämma mig för att ta mig till Oxberg.
Därifrån så kunde jag bara inte ge mig. Det fanns inte. Jag skulle klara det. Och ett Lidingölopp har jag ju klarat förr.
Berätta om känslan vid målgången?
Att komma sist på ultran i Mora tror jag är nästan bättre än att komma först. Alla fantastiska människor, funktionärer,deltagare, vinnare, publik och till och med några vänner fanns där. Och min Frida så klart. Dom hade väntat på mig. I 15 timmar, 20 minuter och 29 sekunder. Ja ni förstår nog, känslorna var så många och stora så just då hade jag kunnat ta ett lopp till. Att se funktionärer göra vågen i Moraparken. Det är nåt man aldrig glömmer det. Eller killgänget vid den där träbron som hejade så hela campingen kändes som en fotbollsarena. Ja det var så många med så mycket hjärta som gav mig sån värme.
Det kanske är en galen fråga så här tätt inpå ditt första ultralopp, men gav det någon mersmak? Blir det fler starter framöver?
Jag sa faktiskt på måndagen så här” Nu har jag en trippel men tänk vad fränt med fem”
Text: Sandra Lundqvist
Foto: Privat