I norra Italien gick loppet Ultra Tour Monte Rosa i bergen runt Matterhorn. Sträckan är 170 km och loppet har 11.200 höjdmeter. Laila Öjefelt från Borlänge kom i mål på tiden 41.49. En tid som räckte till en femteplats i damklassen av 17 startande. 7 kvinnor bröt.
Sammanlagt startade 101 löpare (varav 4 svenskar) och av dessa bröt 38%.
Laila började springa för cirka 10 år sedan efter att ha varit höghöjds/alpin/is-klättare i många år. Första loppet var Swiss Alpine K42. Efter det har distanserna ökat.
– Jag är ingen ”snabb” löpare utan tycker bättre om att springa långt och länge. Det jag gillar är den mentala utmaningen och att få tid med mig själv – att tänka och kanske framför allt att INTE behöva tänka. Ju mer jag springer desto mer vill jag springa, berättar Laila.
UTMR kan likna UTMB i första ögonblicket. Du som har erfarenhet av båda. Är det så?
Jag missade lottningen till UTMB och som det blev ser jag det som en nitlopp som blev drömvinsten. Jag hade inte de rätta löparkvalifikationerna (enbart 5 kvallopp som räknas) men pga. av mina klättererfarenheter fick jag en startplats. UTMR är både längre och har mer höjdmeter. De som var med och sprungit båda sa att UTMR är ”much harder”. Terrängen på vissa ställen på UTMR är betydligt .. luftigare. Under långa sträckor var det så att ett felsteg skulle betyda en ganska lång – och snabb resa neråt. Det gällde att vara skärpt och inget för någon som är höjdrädd. Känslan jag hade på UTMR är att banan är mycket mer enslig och vild jämfört med UTMB. Det är inte så många backar på UTMR men de som är tycks vara monumentala och gå ända upp i himlen. En annan stor skillnad är att UTMR går upp på betydligt högre höjd än UTMB. Som högst är man uppe på 3300 vilket så klart gör det hela mer krävande och intressant . I 170 km klassen tilläts bara 101 att starta så ganska snart blev man helt ensam på banan. Jag gillar ju ensamlöpning men man var ganska utsatt när man under natten var helt ensam i dimman på hög höjd lagom trött i mössan – speciellt som märkningen på vissa ställen var ganska sparsam och svår att se.
Fanns det andra klasser att välja på?
Loppet har fyra olika deltävlinar. En 116 km variant som ultra eller som 3-dagars stage och en 170 km variant som ultra (den jag sprang) och som 4-dagars stage. Det här var första året som man körde 170 km i en singel-stage.
Du är ju en sann morgonlöpare så det var inget problem med start kl 4 på morgonen?
Nej. Det var helt ok – men det där med att äta frukost och göra sista ”mat”-laddningen inför ett så långt lopp mitt i natten är väl så där. När jag på hemmaplan tränar på tidiga mornar/nätter så gör jag det på fastande mage.
Hade du nån plan för loppet med antal stopp för vila mm?
Planen var att köra från start till mål utan längre stopp än för att fylla flaskor, äta och gå på toa.
Bråkade vädret med er under loppet?
Det var allt från dimma, hällregn, åska, ymnigt snöfall/hagel, brännande sol och hetta. Under första (hela) natten stoppades faktiskt tävlingen tillfälligt för de som var på väg upp på en av topparna på grund av snö, blåst och dimma. Det blev otroligt svårt (omöjligt) med route-findingen. Jag hade tur och var redan på väg upp (uppe) på den toppen när den mesta snön kom. Ett annat otroligt roligt och annorlunda inslag var glaciärpassagen. Vi fick gå/springa uppför en glaciär och så klart var det mitt på dagen under en brännande sol. Det var lite annorlunda att vara ute på en glaciär med löparskor i stället för stegjärn och isyxa.
I loppet passerar man en bro, den längsta hängbron i världen – 494 meter lång och 65 cm bred. Hur kändes det att passera den?
Hängbron passeras strax efter Europahûtte mellan starten i Grächen och Zermatt under tävlingens första timmar. Det var helt odramatiskt då det var så dimmigt att man bara såg typ 10 meter framför sig..
En liten besvikelse.
Text: Sandra Lundqvist
Bild: Laila Öjefelt