Andreas Heino är 33 år och bor i Hällefors tillsammans med sin sambo Amanda och deras två katter.
Han började springa för 4 år sedan och fastnade direkt. Intresset för löpning har bara växt sig starkare för varje dag.
En dag fick han idé av sin kompis Hasse Byrén, att springa ultraintervaller.
– Vi har talat mycket om det, så efter en del funderande och planerande, så kände jag att det var dags att prova. Men det blev ett tufft dygn, men jag lärde mig verkligen en massa saker av detta som jag kommer ha otrolig nytta av i framtiden, inte bara löpmässigt, säger Andreas.
Hur la du upp dina ultraintervaller?
Jag började kl 22.00 på måndag kväll, tanken var att jag skulle få relativt mycket dagsljus. Så jag fick bara två intervaller i mörker, den kl 01 och den kl 04. Det var ett klokt beslut känner jag så här i efterhand.
Jag sprang ett rundvarv på 2,5 km gånger 4 på asfalt. Efter varje intervall så tog jag en snabbdusch och bytte kläder. Sen försökte jag få i mig lite vätska och mat så snabbt som möjligt.
Vad tänkte du på under tiden?
Jag försökte vara fokuserad på turen jag var ute på och inte blicka alltför långt framåt. Jag försökte mata huvudet med positiva tankar, som tex på min familj, min sambo, mina vänner,att fiskesäsongen snart drar igång och att semestern är nära.
Var det någon intervall som var tuffare än någon annan?
De flesta intervallerna blev tuffa, tuffare än jag kunnat ana. Jag hade otroligt svårt att få i mig energi, magen började strejka hejvilt redan på den andra intervallen. Så jag kunde inte äta/dricka något alls förutom buljong och resorb som min sambo snällt tvingade i mig. Allt annat kom ut igen på ett eller annat sätt. Detta ledde till en hel del hjärnspöken och tvivel, men jag lyckades ta mig igenom det till slut tack vare allt stöd jag fick. Utan det hade jag inte fixat det.
Belönade du dig med något under tiden?
Resorb, buljong och ingefärashots var ju det enda som kroppen tog emot så det vill jag inte ha på resten av det här året i alla fall.
Några timmar efter målgång så stabiliserade sig magen. Då firade jag med årets flötigaste pizza, den smakade gudomligt!
Har du sprungit mycket ultra?
Ja, det har blivit en del ultra. I slutet av 2014 sprang jag mitt första riktigt långa pass. Det blev drygt 70 km i 20 graders kyla, till förmån för Barncancerfonden. Det var en otroligt lärorik och tuff tur som jag aldrig kommer att glömma, för ett gott syfte dessutom. Där bröts många barriärer för min del.
Favoritpassen är annars lugna, riktigt lågintensiva pass på ett par timmar ute i skogen. Helst med en ryggsäck innehållande en kaffetermos och två skinkmackor med finsk senap.
Har du tävlat också?
Jag har sprungit tre ultralopp. Silverleden på en dag (64 km trail) två gånger. Det loppet går här hemma i Hälleforsskogarna. Och sen har jag sprungit Ultravasan 90 km.
Silverleden kan verkligen rekommendera, den är fantastisk på alla sätt och vis. Blöt, kuperad och teknisk. Riktigt grisigt med andra ord.
Vad blir din nästa utmaning?
Det blir Silverleden på en dag som går av stapeln den 30 juni. Men innan dess hoppas jag kunna göra många härliga långpass ute i skogen!
Text: Sandra Lundqvist
Foto: Andreas Heino