Hans Kneczke började springa ultralopp för 4 år sedan. Innan dess hade han gjort några marathon men vet inte själv hur han halkade in på ultra. Det hela började med Lidingö Ultra och sen har det bara rullat på. Målet är alltid att ha kul och ta sig runt.
”-Det är ju en väldigt social sport där man ofta kan småprata samtidigt som man rör sig framåt i ett behagligt tempo”
I oktober startade Hans ett lopp i norra Thailand, Ultra Trail Chiang Rai. Loppet mäter 230 km och har ca 10.800 höjdmeter. Det var en tuff utmaning som inte riktigt blev som planerat av olika anledningar.
Detta lopp har körts ett antal år med distanser som 20,38,66 och 122km. Det som var nytt för i år var ”ultimate” 230km. På distansen 230km var det 39 startande, mestadels thailändare och japaner men även en del västerlänningar. Hans var den enda svensken i hela tävlingen.
Hur hittade du det här loppet?
Jag har en viss personlig anknytning till Thailand och har därför ”råkat” hitta liknande lopp i samband med semestrar!
Vad var det som lockade med loppet?
Jag tyckte det var en ordentlig utmaning och bestämde mig för att göra ett försök. Jag hade tränat hårt och målmedvetet en lång tid innan och även tagit mig runt GAX 100 miles och UTKC (ultra trail koh chang, som var extremt krävande) tidigare på året.
Kroppen kändes bra och förväntningarna var höga.
Berätta om loppet!
Dagen innan hade vi en kort briefing om loppet. Då fick vi reda på att banan ändrats något p.g.a regn gjort att ras förekommit på vissa ställen uppe i bergen. Dvs den gpx fil som fanns tillgänglig skulle inte stämma överens. Vad jag också fick reda på var att den nätverksoperatör som jag valt, hade den absolut sämsta täckningen bitvis på banan.
Tänkte att det gör väl inte så mycket om man ändå mestadels kan följa snitslar och vägmarkörer…(återkommer till detta).
Tre dropbags var tillåtna (70km,112km och 180km).
Starten gick på fredagen 06:00 och den första dan var riktigt varm. Banan var mycket krävande, där det var uppför och utför i stort sätt hela tiden. En blandning av singel track och bredare grusväg. Vissa delar var besvärlig, med djupa spår efter cross-motorcyklar och det var lätt att få en stukad fot om man var ouppmärksam.
Ändå rullade det på bra och när mörkret föll på så var det en ganska lång sträcka (16km) mellan 2 checkpoints. Rakt ut i skogen i bergen i mörkret.
Här började problemen. Att följa snitslar och markörer var relativt lätt, dock hade man lovat att det skulle synas 2 framförvarande snitslar hela tiden.
Så var inte fallet. Dels saknade större delen av dessa snitslar reflexer och dels så var det inte lika tätt utsatta. Någon mil in på denna del fanns det en vägmarkör med efterföljande snitslar en bra bit. Sedan tog snitslarna slut. Jag gick/sprang tillbaka flera gånger men kunde inte finna några fler snitslar. Detta parti var dessutom tekniskt jobbigt och brant, vilket tog en hel del kraft både psykiskt och fysiskt. Fler löpare dök upp och vi försökte få kontakt med loppets ansvariga, men det gick inte bra då mobiltäckningen var 0.
Till slut gick vi tillbaka till en ”pil” och utforskade en annan väg åt motsatt håll. Efter 500m upptäckte vi snitslar igen. Fick reda på att någon lokal bybo hade jävlats med oss och man kunde även se på pilar att det fanns extra hål efter häftklammer på dessa.
Problemet sedan var ju: hur skulle vi kunna lita på några markeringar överhuvudtaget?
En i gänget fick iallafall täckning på mobilen och kunde ringa ledningen. Vi följdes sedan åt en klunga på väg till nästa cp. Dock hade ca 2timmar gått förlorat. Strax innan nästa cp var det knappt några markeringar alls och vi blev oroliga över att ha missat kontrollen, men till slut kom vi fram.
Jag påpekade för funktionärerna vad jag tyckte om att de inte hade koll på att banan var schysst. Det visade sig att de hade haft samma problem med lokalbefolkningen förra året!
När jag kom fram till denna cp så bad jag om att få min drop bag. Men inte. Den fanns inte där. Den hade tydligen hamnat på nästa drop-bag station. Vid det här laget var jag fruktansvärt irriterad. Funktionärerna verkade inte bry sig om att det fanns nödvändig proviant, powerbanks etc som jag behövde. Iallafall så beslöt sig jag och två andra, att ge oss iväg tillsammans. Vi höll ihop ett bra tag men jag kände mig stark på detta parti, en 16km lång backe uppför till den högsta punkten, så jag drog ifrån något.
Här blev det återigen svårt att hitta markeringar i vägkorsningar, men jag kom rätt. Dessvärre tog mina två förföljare fel väg och missade den checkpointen. Det blev för mycket för dom och de klev av.
Jag fortsatte nedför berget och började få känningar i höger knä från den hårda asfalten. Det hade börjat ljusna och jag såg fram mot nästa ”matkontroll”. I denna bjöds det endast på väldigt enkel nudelsoppa och lite banan, hade förväntat mig något mer. Jag fortsatte vidare och jag fick höra att jag var den siste kvar i loppet.
Dessvärre gjorde knät mer och mer ont och jag beslutade mig för att kliva av efter ca 111km.
Antal fullföljande: 4 av 39.
Av de som sprang 122km, kom 17/89 i mål.
Det låter inte som om du kan rekommendera detta lopp till andra?
Det är svårt att förutsätta allt som kan ”gå fel” innan ett lopp, men vissa saker måste man kunna lita på, såsom att markeringar är korrekt och att sina personliga drop-bags finns till hands.
Maten kunde varit mera påkostad med tanke på anmälningsavgiften på ca 2000kr.
Jag kan tyvärr inte rekommendera detta lopp då jag inte tror att tävlingsledningen kommer att bättra sig till nästa år.
När man dessutom visste att det var problem med sabotage från tidigare år, varför hade man då inte fler funktionärer ute på banan?
Och slutligen, finisher t-shirt skulle skickas per post för de som sprang 122km…
Text: Sandra Lundqvist
Foto: Hans Kneczke