Sandsjöbacka trail arrangerades 11-13 januari i Göteborg. Tävlingen erbjuder härlig terränglöpning på sträckor på 14 km upp till 89 km.
Det går också att kombinera de olika sträckorna där tiderna sen summeras till en totaltid. Det går att springa tex ”black and white” vilket är 25 km i mörker och sen samma bana i dagsljus. Det går även att springa en ultratrippel vilket är 25 km mörkerlöpning på fredag kväll, 50 km på lördag och 89 km på söndag. Det ger totalt drygt 100 miles på 3 dagar.
I år var det ett rekordstort startfältet i Ultratrippeln. Norska Henriette Brynthe vann Ultratrippelns damklass och Sebastian Pokorny från Uptowns Runners Club vann herrklassen.
Jenny Svanlind från Persberg var också en av de startande i Ultratrippeln.
Vem är Jenny?
Jag är nyss fyllda 41 och bor tillsammans med min man i Värmlandsbyn Persberg. Vi har tillsammans fyra barn mellan 21 och 8 år. Jag arbetar som lärare på Persbergs friskola, vilket jag älskar. Jag har blivit priviligierad med ett arbete där söndagsångest inte existerar. Jag är också nyfiken (och lite barnslig) av naturen och gillar att kika bakom alla hörn så jag inte går miste om något intressant. Förutom löpningen går jag gärna till gymmet tillsammans med min dotter ett par gånger i veckan. Jag försöker balansera livet med yinyoga. En gång i veckan är jag med i en grupp men försöker att göra några positioner varje dag. Yinyogan har hjälpt mig att bli mjukare i både sinnet och kroppen men också att vara mer kärleksfull och förlåtande mot mig själv och andra i min närhet. På lediga stunder, när jag inte tränar, är jag lyckligast om alla i familjen är samlad och vi har tid att umgås. Jag har en sån där man som alltid pushat mig i allt jag gjort och gör. Han är alltid med när jag ställer upp i lopp och supportar på bästa sätt. I vardagen när soffan lockar mer än löpturen i regnet är det han som varsamt puttar mig över tröskeln. Hittar jag lopp som jag är tveksam till är han där och hittar positivitet och fördelar med att testa. Under sommarlovet är det västkustbyn Åsa mellan Göteborg och Varberg som får mina löparsteg och då finns det även tid för lite supbräda, även den en present från min man.
Hur kom det sig att du började springa?
Från början var det ett sätt för mig att skynda på en kraftig viktnedgång. Jag hade varit i London med två av mina barn och bestämde mig ganska tydligt och bestämt att det fick räcka med kroppslig misshandel. Jag tog den godispåse som för tillfället vilade i mitt knä och slängde den i närmsta soptunna. Sen åt jag inte godis på över ett år. Jag brukar ha min första löptur som referens när jag behöver vara snäll mot mig själv. Ibland glömmer jag bort var jag kommer ifrån. Den var på 2,1 km och jag gick mer än jag sprang. Efter en tid klarade jag av att springa hela sträckan och den är en av mina lyckligaste löpstunder fortfarande. Jag kände mig starkast i världen! Det här är i skrivande stund ganska exakt fem år sedan.
Varför springer du ultralångt
Jag kom av en slump in i ultravärlden för ett år sedan (jag är alltså kvar i ultraembryostadiet) när gymägaren tyckte att jag skulle anmäla mig till Ultravasan90. Då hade jag som längst sprungit 21 km på lopp. Jag skrattade och tyckte han var galen…men runt det hörnet hade jag ju aldrig kikat och vem vill gå miste om livet. Jag började, som jag alltid gör, att nörda ner mig i allt jag kom över. Hamnade ganska snart i podden Pace on Earth och fastnade nyfiket i deras samtal. Jag började testa att springa långsammare och längre och blev som nykär i min löpning. Det var som en kram och ett ”välkommen hem”. Jag anmälde mig till Ultravasan90 och tränade och lyssnade till Pace on Earth’s råd. De blev min guide in i ultravärlden. Att springa långt i naturen med mina egna tankar som sällskap är så otroligt stillande för själen. Jag springer alltid i ett tempo som känns behagligt och jagar aldrig tider längre. Ibland kör jag någon intervall på löpbandet men då är det på känsla och aldrig schemalagt.
Vad är det som driver dig framåt?
Jag tror att de största drivkrafterna är nyfikenhet, jakten på endorfiner, nya upplevelser och min familj.
Vad är det längsta du sprungit?
Jag genomförde Ultravasan90 i augusti förra året och gjorde det enligt raceplanens alla regler. Jag hade tre distansmål att uppnå, komma till start, klara av att ta mig till Evertsberg och att klara mig hela vägen till Mora. Upplevelsemålet var att klara av att hitta glädje och acceptans under tiden. Jag hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta så inga tidsmål var inplanerade. Gjorde som många nybörjare och sprang för fort i början. Sprang mer på känsla än förnuft, men det var ju så kul och jag var ju så nyfiken. Jag klarade av att nå alla mina mål och där i Mora var jag så otroligt fylld av lycka! Jag kan tillägga att samma gymägare som uppmuntrat mig till att anmäla mig fanns med under hela loppet och supportade mig. Det var så viktigt och skönt att se två människor jag kände i varje depå.
Har du någon plan på hur träningen ser ut eller tränar du på känsla?
Jag springer varje dag och har under tre läsår haft rutinen att gå upp kl fem för att springa en timma innan jobbet. För mig fungerar det jättebra och jag fyller på alla ”må-gott-hormoner”, vilket är till fördel för mina elever också som har en glad, pigg och sprudlande lärare hela dagen. Jag lyssnar på kroppen och brukar under de första 10 minuterna känna av hur vi ligger till, jag och min kropp. Som kvinna är ingen dag den andra lik och att försöka pressa sig en dag då kroppen är låg, svullen och sinnet lite skört är bara dömt att misslyckas för mig. Därför kör jag intervaller när känslan i kroppen är rätt. Favoritintervaller är när jag får behålla farten men kan öka lutningen på bandet. Ibland kör jag fyra minuter snabbare och en minut gåvila.
Hur kom det sig att du anmälde dig till just Sandsjöbacka Trail?
Jag hade varit i reservatet och sprungit under sommaren och kikade lite på hemsidan till loppet. Jag ville ha en till utmaning efter Ultravasan och när det dök upp en startplats till ultratrippeln i ett flöde på FB så nappade jag direkt. Hur svårt kan det vara liksom?!
Vad var det som lockade med ett 3-dagarslopp?
Jag hade aldrig provat och livet ville att jag skulle testa. Sen var det väl lite slumpen som gjorde att det blev just den långa delen.
Sprang du tillsammans med någon?
Det här loppet fick jag sällskap av en vän som sprang sin första ultra. Vi hade sällskap under hela loppen och för mig var det en utmaning att inte veta hur man skulle reagera på sällskapet när dipparna kommer. Men det gick jättefint och jag skulle nog vilja titulera honom som löparbästis.
Hur känns det efteråt?
Första loppet på fredag kväll var lugnt, stilla och otroligt mysigt att springa i en okänd skog med pannlampa och jag gick i mål med en skön känsla. Lördagen, som blev mitt sista lopp, var otroligt utmanande mot mitten av loppet. Mot slutet av banan fick jag ont i ett knä när jag skulle ta mig utför och mentalt var det jobbigt. Jag blev rädd och vågade inte riktigt släppa greppet om tanken att det skulle vara skadligt. Jag upptäckte att när jag bromsade, eller höll emot, så fanns det ett obehag. Avslutet var brutalt för hjärnan då jag i alla uppförsbackar visste att det kommer ett ”nedför” efter. Jag hade dock ingen smärta eller obehag på måndagen efter och jag har klarat av att bibehålla min runstreak så frågan är väl hur pass mycket hjärnspökena fick tillåtelse att ta plats där uppe. Idag har det gått en vecka sen loppet och perspektivet och reflektionerna över loppet har tillrättalagts. Jag känner mig pigg och stark och kanske var det så att det mentala spelade mig ett spratt.
När tog du beslutet att inte genomföra söndagens lopp?
Direkt vid målgång på lördagen, vilket såklart var oerhört korkat. Trött, sliten och väldigt liten på jorden tyckte jag att det var otroligt lockande med sovmorgon, hotellfrukost och att sen få åka hem till minstingen som tyvärr blivit sjuk under helgen. Under loppet hade vi pratat om att vi skulle åtminstone åka ut till starten i Tjolöholm och sen ta det därifrån. Tanken var att starta och se hur långt vi kom innan repet skulle komma ifatt. Men som sagt, vid målet på lördag kväll var känslan en annan.
Är du nöjd med din insats?
Ja, jag är otroligt stolt över mig själv och jag vilade tryggt i mitt beslut att två av tre lopp räcker för mig. Jag har två jättefina bitar av min pusselmedalj och jag har ingen ånger idag att jag inte startade på söndagen. Jag har reflekterat över det och vet att allt är precis som det ska vara och accepterat att det var så här det blev. Jag ser absolut inte att jag inte klarade det utan väljer att se 2/3 och det är inte så illa. Jag väljer ofta att klappa mig själv på kinden istället för att älta. Jag gör alltid så gott jag kan.
Var arrangemanget bra?
Jag tycker det var jättefint arrangerat med otroligt fina människor på energistationerna. Ibland var stationerna så trevliga att det var svårt att kuta vidare. Det var en bra och tydlig hemsida där man innan loppet kunde förkovra sig i allt nyttigt inför utmaningen. Jag har heller aldrig varit med om en vackrare målgång. Utsikten över Göteborg var magisk!
Hade du nån plan för att inta energi?
Jag hade planerat och räknat väl på energi in och energi ut under träningar och har övat på att både äta och dricka under längre löpsträckor. Jag hade en tydlig plan för energiintaget och valde en sportdryck som fungerat bättre på mig än den jag använt förut. Jag hade också gel som bas. Några geler var dock utbytta mot chokladbollar eller bars. Min mage betedde sig exemplariskt under både fredag och lördag men under fredagskvällen kände jag mig otroligt mätt och hade olust att äta och dricka alls. Jag tror att det hade varit bra att försöka få i sig enligt plan ändå. Lördagen fuskade jag en hel del också men lyckades bättre än fredagen och hade en skön känsla av tomhet i magen. Inte mätt och heller inte hungrig.
Var banan som du hade förväntat dig?
Både ja och nej. Jag var förberedd på lera och terräng men trodde ändå att jag skulle klara att ”springa på” mer än jag gjorde. Fredagen var mycket hal på sina ställen och mörkret gjorde det svårt att ta sig fram smidigt. Jag springer nästan bara terräng men det här var utöver det vanliga för mig. Min pannlampa krånglade mot slutet och jag fick stanna och byta batteri, vilket inte fungerade. Som tur var hade jag packat med en reservlampa. Jag var oerhört stolt att jag fick användning av min välpackade ryggsäck då. De sista kilometrarna innan målet var dock brutala rent mentalt. När jag trodde att målet var nära så vek vägen av och allt förändrades. Oerhörd frustration och det kändes som sista biten var värre än loppet totalt.
Det är ju ganska kort återhämtningstid mellan fredagens och lördagens etapp, berätta hur det kändes när klockan ringde på lördag morgon.
Jag var alldeles för förväntansfull för att orka vara sömnig. Jag vaknade massor av gånger på natten och tänkte att jag försovit mig eller att mina ben inte skulle orka springa men när väl klockan pep att det var dags så fanns det ingen tvekan om vad som skulle utföras.
Tar du med dig några erfarenheter och lärdomar från Sandsjöbacka?
Jag kommer tänka på att försöka hålla energiplanen bättre och lita på att den kommer fungera. Jag kommer också att förbättra sinnets förmåga att övertala sig själv att ge upp när jag är som tröttast och har lite smärta. På något sätt så ser jag ju att de här båda hänger ihop. Lyckas jag hålla en bra energiplan kommer jag också att kunna se situationer klarare och mer klokt. Jag packar också med mig att jag klarar att springa långa sträckor i sällskap av någon.
Hur ser framtiden ut, vilket är din nästa utmaning?
När jag låg med ryggen planterad i soffan på måndagsförmiddagen och lårens träningsvärk påminde mig om helgen vid minsta ansträngning, ja då dök det upp ett mail. Jag hade någon vecka innan varit med i en tävling och hade nu vunnit. Grattis till mig och nu ska jag tydligen åka Nattvasan90 den 1 mars. Grattis också till min löparbästis som givetvis får göra mig sällskap i spåren. Nästa löparevent är dock inte förrän 8 juni då jag springer 62 km Björnfrossa Ultramarathon. Min vision är också att jag ska ta mig an Ultravasan90 i augusti igen men jag är inte anmäld dit än.
Intervjuad av: Sandra Lundqvist
Foto: Privat