Så sent som för 2 år sedan gjorde Alexandra Schöttle Jonsson sitt första marathon och samma år testade hon på att springa längre än så. I helgen genomförde hon sitt första 100 mileslopp genom att gå i mål på Ehunmilak i Baskien i norra Spanien. Loppet är bland de tuffare bergsloppen i Europa med 11.000 höjdmeter på de dryga 16 milen!
Vem är Alexandra?
Jag skulle väl säga att jag är en ganska vanlig människa, jobbar som narkossköterska, är 39 år, har man och 2 barn på 11 resp 13 år.
Vad är det som gör ultralöpningen till en lockande sport?
Anledningen att jag gick direkt från maraton till just ultra var att tider stressar mig. Jag gillar inte att springa snabbt och pressa tider. Sedan har jag upptäckt att jag älskar äventyret. Äventyret där jag får upptäcka nya ställen och även lära känna mig själv på en helt ny djupare nivå. Det är något fantastiskt med att få flytta gränser och se vad vi människor faktiskt är kapabla att göra.
Är det bara bergslopp och terränglopp som lockar dig eller springer du andra typer av tävlingar också?
Ja får jag välja så väljer jag bergen alla gånger! Skogen är också fantastisk, tränar väldigt mycket i skogen på stigarna men lopp bör gärna innehålla en hel del höjdmeter för att jag ska bli glad!
Hur har du backtränat inför loppet?
Ja, backträningen tror jag är den allra viktigaste för att kroppen ska klara ett sånt här lopp med 11000 höjdmeter. Uppför men framförallt utför. Jag har en skidbacke på strax över 50 höjdmeter där jag ägnat en del tid. Man behöver inte göra det så komplicerat. Kilometertider och distans har ingen som helst betydelse tror jag, bara tiden ute och den lägger jag då helst i en backe.
Har du lagt om träningen på något sätt?
Mycket fokus på backträningen såklart men även lite styrka (ofta korta pass hemma) och trappmaskin på gymmet. En del lugna långpass varvade med gång för att bara vänja mig bara ute längre stunder. Sen har jag alltid min runstreak (20 min per dag) som jag tror gjort att kroppen är van att springa oavsett känsla och bra på att återhämta sig. Tidigare har jag följt programmet ”10 månader mot 10 mil” med Pace on Earth vilket jag tror gett mig en fantastisk grund att utgå från. Både fysiskt och mentalt.
Sömn och mat, var det inplanerat eller körde du på känsla?
Sömnen var inte alls inplanerad. Har aldrig varit ute längre än 24 timmar så detta med 45 timmar (som det blev) var något helt nytt. Något som jag även oroade mig för innan. Att lägga sig i en minut på stigen och bara blunda till visade sig funka super för mig för att bara få nollställa på något vis och orka fortsätta. Maten planerade jag inte heller, men körde i grunden med Spring Energy (som är som baserat på ris, bär, frukt, jordnötter mm) och såg till att äta från stationerna. Hade med mig små godispåsar. Endast vatten som dryck.
Upplevde du någon svacka under loppet och hur kom du ur den i så fall?
O ja! Man hinner med en del känslor under 45 timmar. Första natten mådde jag illa men då försökte jag bara fokusera på att det kommer hinna gå över under dagen. Vilket det gjorde. Andra natten ägnades till stor del i en mörk dimmig regnig skog där det konstant går upp ner upp ner, här visste jag redan innan att det skulle bli brutalt jobbigt så på något vis tog vi oss igenom den bra ändå tycker jag. Min allra största svacka kom i slutet av den natten, söndag morgon efter 5 tror jag. Jag blev så oerhört ledsen, tårarna brände konstant och jag kände mig värdelös. Blev plötsligt oerhört rädd att missa sista reptiderna. Där var det nog inte jag själv som kom ur svackan utan berget (och Ellen) som hjälpte mig. Efter ett par timmar så nådde vi nämligen den allra högsta och vackraste toppen på loppet och utsikten fick mig att tappa andan. Allt annat än att vara just där och då kändes så meningslöst. Det fanns nog faktiskt ingen gång under loppet som jag verkligen ville sluta eller bryta. Även om jag väldigt många gånger under söndagen längtade till målet.
Vad var tuffast med det här loppet?
I mina ögon är det ett extremt utmanade lopp vad gäller stigningarna, både uppför och utför. Det är otroligt brant och det är tufft för benen. Blir aldrig direkt flackt utan bara mer eller mindre backigt. Antingen så klättrar man 1000hm i ett svep, eller 1700 ner, annars kör man 50 i taget typ upp ner upp ner upp ner. I år var loppet ovanligt torrt men annars är leran i sig också väldigt utmanande, speciellt ihop med alla vassa stenar.
Berätta om känslorna på slutet loppet.
På slutet hade min hjärna på något vis gett upp lite, jag var yr och tänkte och såg väldigt lustiga saker. Lite som att befinna sig mellan vakenhet och sömn. Så jag var mest väldigt väldigt trött.
När förstod du att du skulle nå målet?
När vi nådde sista cutoffen med ett par timmars marginal och hade 2 mil kvar till målet så började jag hoppas igen. Men 2 mil är otroligt långt i dessa miljöer och kan ta många timmar. Egentligen inte förrän jag nådde Beasain så förstod jag att jag skulle nå hela vägen.
Vad var det första du gjorde efter målgång?
Efter att kramat om alla vänner som väntade på oss så kom äntligen alla tårar som bränt under så många timmar. Vi gick direkt till hotellet och min kropp ville inget annat än att sova. Ringde familjen, snabbduschade, tog en snabbpizza och sen sov jag i 12 timmar. Sen var det äntligen dags att börja landa och njuta.
Foto: Privat