I lördags sprang Elin Hartelius sin andra Ultravasa 90 km.
Elin bor i Björlanda Kile utanför Göteborg tillsammans med sin man och sina två barn, 5 och 7 år gamla. Till vardags driver hon ett HR-konsultbolag tillsammans med några kollegor. Hon har sprungit till och från i hela sitt liv, men det var först för ett par år sedan som hon upptäckte ultralöpningens magiska värld.
Löpningen är idag en otroligt viktig pusselbit i mitt liv, något som jag delar med min lika löpartokige man. För mig innebär ultralöpningen kravlöshet, glädje, gemenskap, äventyr, utmaningar och inte minst avkoppling från en intensiv vardag.
Här är hennes egna ord om resan mellan Sälen och Mora, i fäders spår.
På grund av en tidigare knäskada var det första loppet på 1,5 år och jag var därför om möjligt ännu mer laddad och peppad än jag brukar vara. Jag ville SÅ gärna vara frisk och kunna springa och gick och nojade mig järnet för att bli sjuk de sista veckorna innan loppet. Men, jag var frisk den 17 augusti och fick den stora glädjen att åter uppleva den magiska starten i Berga By.
Start-Smågan (9,2 km): Jag var så lycklig över att ha kommit iväg och det var riktigt härligt att börja springa. Vi hade optimalt löparväder med 11 grader, mulet och vindstilla. Jag kom in i en skön takt där det kändes som om jag skulle kunna springa hur länge som helst och de långa inledande backarna försvann utan att jag märkte det. Jag började att sippa av vattnet som jag hade i ena flaskan i västen.
Smågan-Mångsbodarna (14,3 km): Denna sträcka bjuder till stor del på helt underbar stiglöpning! Jag var fylld av eufori och varm lycka i hela kroppen och sprang utan känsla av ansträngning. Att jag dessutom var omgiven av SUB 9-löpare gav positiv energi. Jag började dricka av Moonvalley som jag hade i andra flaskan i västen och tanken var att jag skulle börja äta lite så smått runt Mångsbodarna. Jag väntade på att suget efter något att äta skulle komma, men det var helt obefintligt. Istället smög sig en illamående känsla sig alltmer på. Efter ett toabesök i Mångsbodarna kändes det tillfälligt lite bättre.
Mångsbodarna-Risberg (10,8 km): Här är terrängen bitvis ganska stenig/knixig och jag fortsatta att hålla samma tempo som på tidigare stiglöpning, d.v.s. ansträngningsnivån gick upp och med facit i hand skulle jag nog ha saktat in något här. Jag var fortsatt lätt illamående och fick tvinga i mig en bebisgrötklämmis som landade i okej, parallellt med att jag varvade Moonvalley och vatten. Tog då också första salttabletten som jag hoppades skulle göra känslan i magen bättre.
Risberg-Evertsberg (12,4 km): Detta är en hyfsat lättsprungen sträcka, men det började kännas ganska segt. Benen kändes tunga efter den tidigare terrängen och energinivån var på väg ner, men var jag noll sugen på att äta. Jag tvingade i mig små små bitar av en halv tunnbrödsrulle med smör och ost och fortsatte att dricka sportdryck och vatten. Planerade att börja med mer sockrigt intag efter första halvan av loppet. I Evertsberg väntade mamma med glatt humör och med ytterligare två grötklämmisar och två preppade flaskor Moonvalley till västen. Hälften av loppet var sprunget!
Evertsberg-Oxberg (15 km): Trots positiv energi i Evertsberg och trots att första kilometrarna därefter är väldigt lättsprungna, fortsatte benen att knorra. Jag fick i mig en grötklämmis till efter Evertsberg och en stund därefter en Pigall-bar. Långsamt steg energinivån och det i kombination med nedförsbackarna gjorde att jag tillslut fick upp styrfart igen. Illamåendet låg dock fortfarande som ett lock och jag hällde ut all sportdryck och körde vidare med bara vatten (kompletterade med några salttabletter). Jag längtade efter toan i Oxberg.
Oxberg-Hökberg (9,2 km): Väl i Oxberg (efter vad som kändes som en eeevighet) var det lång toakö och jag beslöt att skjuta på besöket till Hökberg. Mamma mötte upp mig igen och gav mig telefonen så jag kunde lyssna på musik. När jag en stund senare orkade fippla fram hörlurar och sätta på min bästa playlist fick jag bra energi – men illamåendet hängde envist kvar.
Hökberg-Eldris (10,2 km): I Hökberg hetsade jag fram till bordet med cola och drack ivrigt fyra muggar som jag sköljde ner med en mugg blåbärssoppa i Hökberg, så ljuvligt gott! Jag ställde mig därefter i toakön till två toaletter och med tre löpare före mig i kön. Väntade och väntade. En minut, två minuter, tre, fyra, herreguuuuud vad gör de därinne?!! Efter fem evighetslånga minuter och typ tusen som sprang förbi mig (kändes det som) var det äntligen min tur. Efter den ofrivilliga vilan fick jag lite revanschlusta och tillsammans med sockerkicken från colan, några Bloks och bra musik tuffade benen på fint. Redan en kilometer ut från Hökberg började jag dock längta efter colan i Eldris.
Eldris-mål (8,9 km): Jag klunkade massa cola även i Eldris och passade också på att ta med mig några deciliter i en av flaskorna i västen. Varför dricker jag inte detta istället för sportdryck? Så magiskt gott! När jag lämnade Eldris tillät jag mig att börja räkna på potentiella tider och insåg och jag kanske skulle klara under 9.30 – en magisk drömtid för mig! Med detta i åtanke och genom att bara tänka ett steg framåt i tiden (längta efter nästa kilometer är alldeles för långt!) så visade till slut skyltarna 2 km kvar till Mora och jag släppte fram alla förtrycka drömmar om hur det skulle vara att gå i mål och få STANNA. Jag riktigt frossade loss i dessa ljuvliga tankar – nu var det ju så kort kvar. Strax efter 1 km-skylten närmar man sig Mora centrum och den fantastiska underbara målrakan med hejande publik.
Och där framme väntade så till slut den magiska målbågen, som jag passerade under efter nio timmar och 25 minuter i fäders spår. Det är svårt att sätta ord på den ofantliga lättnaden, lyckan och stoltheten som väller upp inombords vid målgång. Den är en så enorm fysisk och mental urladdning att den liksom golvar en.
Och den är mycket beroendeframkallande…
Text och bild: Elin Hartelius
