Löpning, att resa till fots
Det är hedrande att få ta över stafettpinnen från Frida Södermark som har otaliga SM-medaljer på 100 km och länge varit med i toppen i både svensk och internationell ultralöpning. Själv är jag ju ganska mycket nybörjare när det gäller det här med att springa långt och framför allt tävla. Jag sprang mitt första lopp för dryga två år sedan: Swedish alpine ultra 107 km osupportat längs Kungsleden mellan Nikkaloukta och Abisko. Då jag bor i Abisko så försökte jag se det som att jag “bara” skulle hem och fördelen med detta lopp är att så länge du inte är tillräckligt illa däran för att flygas ut med helikopter så är du tvungen att ta dig från A till B. Så en perfekt första ultra i min mening.
Men 107 km är långt när du aldrig sprungit det förut och trots att jag intalade mig att det trots allt bara handlade om transport till fots så var jag rejält nervös när vi kom till Nikkaloukta dagen innan starten. Det blev inte bättre av att alla andra såg ut som löpare. Jag lärde mig att även ultralöpare är prestationsinriktade med tidsmål, samt att Swedish alpine i de flesta andras ögon inte alls var någon perfekt nybörjarultra. Mitt ambition om att landa någonstans runt 16 h sänktes snabbt till att ta mig till Abisko utan några större missöden.
Med tio snickers i ryggsäcken men minus kaffe (endast på grund av platsbrist) traskade jag till startlinjen. När starten gick förundrades jag över att de flesta sprang väldigt långsamt och gick i backarna. Jag hade läst att det var så man gör i ultra men aldrig riktigt sett det som sanning och trots att jag gjorde likadant låg jag ändå bland de första när vi kom till Kebnekaise fjällstation. Och det gick upp för mig att jag är en tävlingsmänniska. Att det inte skulle bli någon mysig fikapaus på en sten och att snickers är uruselt att äta i farten. När jag till sist gick i mål i Abisko hade jag också insett att ultra är min grej.
Hittills har det inte blivit någon “stenfika” under ett lopp. Kanske den dagen kommer, kanske nöjer jag mig med de otaliga pauserna i mossan som blir under mina löpturer i vardagen tillsammans med min hund Scout. I hans värld är springa bara någonting som görs mellan lek och kli. Kanske har han den sundaste inställningen till så kallad träning av alla jag känner: han bara är. I grund och botten är det vad löpning är för mig också – att bara vara. Att resa till fots och lära sig av färden.
Jag lämnar därför över till en tjej som lärt mig mycket, både om livet och löpning: Ida Nilsson. Efter en sommar med skador så ser jag fram emot att följa Idas återtåg nästa år och hoppas på en gemensam tur längs Padjelantaleden.
