Jag är glad att få ta över Stafett krönikan efter starka Sofia Smedman, som i år ska delta i UTMB! Passar redan nu på att önska Sofia stort lycka till med träningen och loppet! Njut i stora drag av vägen dit, loppet, stämningen, banan och naturen Sofia! Alltsammans kommer bli fantastiskt ska du se!
Jag är en svenska som är bosatt i Tirol i Österrike sedan sisådär 10-15 år tillbaka. Det var kärleken till bergen som gjorde att jag tog mitt pick och pack och flyttade hit. Jag jobbar som sjukgymnast och jag tillbringar mesta delen av min fritid utomhus bland bergen.
Egentligen har jag ingen tränings – eller idrottsbakgrund. Jag har bara helt enkelt dragits till att röra mig i bergen och för mig är traillöpning optimalt. Man behöver inte en massa utrustning och man kan springa vart som helst, närsomhelst och känna sig helt fri. Kanske är det där med att känna sig fri som är så tilldragande för mig.
Min träning har sällan varit strukturerad och jag har inte direkt sinne och talang för upplägg, organisation och tekniska prylar. Det har ofta varit lite ”att det blir som det blir”. De senaste åren har jag dock försökt anstränga mig lite med att ha någon slags struktur och planering på träning, lopp och saker och ting. Det är inte så dumt för mig. Det har nog bidragit till att det gått bättre och bättre. Men det är samtidigt alltid en balansgång, för jag vill inte tappa känslan och kärleken till att röra mig i naturen, vilket skulle ske om det blev för mycket planerande och mätande. Då får jag liksom en känsla av att inte kunna andas. Så ja, det är som med så mycket här i livet, att försöka hitta den rätta balansen för just mig. Den kan såklart se annorlunda ut för någon annan.
Andraplaceringen på UTMB förra året kom som en överraskning för andra, liksom för mig själv. Det var helt enkelt min dag. Allt var perfekt. Väder, stämningen, många vänner runtomkring, jag hade sovit bra under en längre tid och så vidare. Jag hade tränat bra under vintern. Mycket mängdträning med skidorna. Sommaren hade varit sisådär med träningen. Men hursomhelst så var jag där. Jag hade stor respekt för distansen och var lite orolig. En klump i magen. Hur ska detta gå? Det är ju så långt. Hur vet man om man är väl förberedd? Men som alltid är det viktigaste att bara starta. Sen får det ge sig. Eftersom jag inte är så planerad av mig så var jag upptagen med organisation nästan fram till startskottet, som då gick klockan 18 och det bar iväg. Vi fick en fantastisk solnedgång och stämningen utmed banan var helt otroligt häftig! Hejande och ropande och musik. Jag hade lite ont i högerfoten, men försökte tänka bort det. Massa tvivlande tankar i huvudet. Det är så långt! Men så bestämde jag mig helt enkelt för att bara köra på. Njuta av bergen, njuta av stämningen, njuta av att jag faktiskt har tagit mig hit! Jag har samlat punkter och tränat och tränat och nu äntligen är jag här! Så tänkte jag på några fina ord som Lars Lerin har skrivit
”Det gäller att skilja på förnuft och känsla. Det viktigaste först, en sak i sänder, en dag i taget för att bibehålla proportionerna och inte gå händelserna i förväg. Om man tänker för långt så kan man bli rädd.”
Vilket ju också passar rätt bra i min nuvarande situation, mitt uppe i en rehabiliteringsprocess av en opererad korsbandskada.
Det viktigaste är att bara fortsätta. Ett steg efter det andra. Och då kommer man oftast i mål.
Jag skulle gärna vilja lämna över till Fanny Borgström. En urstark kvinna som jag
skrattat mycket tillsammans med.
