Vi står på startlinjen och det räknas ner inför start. Alla spända och nervösa men stämningen är på topp. Starten går och jag vet att det är jag som ska köra bussen i 100 km och att alla passagerare ska få kliva av innan resan slut. Den känslan och självförtroendet är svårslaget.
Det var inför starten på VM 2015 i Winschoten i Holland. Men vägen dit var långt ifrån rak och självklar. Inför säsongen 2015 hade jag en rad framskjutna resultat på VM med fyra silver, men säsongen 2015 kunde nästan ta tagit slut innan den började. De sista sakerna som gjorde att jag till slut lyckades med att få mitt guld var nog med överambition 2014. Jag ville springa allt, 2 träningsläger under våren med ett Paris marathon nästan samtidigt. Comrades 89k i Sydafrika i början på juni (där jag lyckades ta min tredje topp 10 placering), Swiss Alpine marathon 78k i Juli, den första Ultravasan 90k i Augusti (sprang på strax över 6 timmar och jag trodde att 6:30 skulle vara en riktigt bra tid innan start), Lidingöloppet, Les Templiers, vintermarathon (2:28) på Djurgården och sedan VM i Doha i december för att sedan avsluta med 1 vecka på Gran Canaria. Så här i efterhand så funderar jag hur jag lyckade att hinna med allt detta. Ett späckat program minst sagt.
På sista träningen på Gran Canaria började jag att få ont i ryggen. Och efter träningen riktigt ont… Kunde knappt ta mig från bilen till lägenheten på kvällen. Fick ta smärtstillande och lägga mig på sängen. Blev lite orolig för hur jag skulle kunna ta mig hem på flyget dagen efter. Väl hemma i Sverige fick jag diagnosen stressfraktur på bäckenbenet. Inte alls så bra. Det blev 6 veckor helvila, sedan 6 veckor lätt reabträning. I april får jag börja ”springa” lite 3 gånger i veckan á 30 min med gå inslag. Slutet av maj erbjuder 45*2 och 1*60min per vecka och inga planer på VM eller Ultravasan. Det är först i början av Juni som jag börjar tro att jag kanske kan springa 45:an på ultravasan.
Träningen rullar på med mina 3 löp pass i veckan men cykling på grundträning de övriga dagarna. Springer en lokal tävling på midsommar på 25 km och slår banrekord och springer ifrån en del bra löpare. Nästan lite chockad kommer jag i mål, hur var detta möjligt??? Springer 3 gånger i veckar och springare snabbare än någonsin. Ska det gå att springa Ultravasan 90k i augusti??
Springer Tällberg halvmarathon i juli och slår mitt tidigare banrekord. Den känslan jag har då är grymt skön.
Nu bestämmer jag mig även för att starta på 90 k på Ultravasan. Målsättning att bli topp 10. Springer även Vansbro terräng marathon precis som året innan som uppladdning och slår även banrekord där. Självförtroendet är på topp. Ända in i juli springer jag fortfarande bara 3 gånger i veckan, men nu trappar jag upp och springer 4 dagar i veckan. Men det är långt ifrån den mängden km som jag tidigare år har kört, typ 50% mindre…
Starten på Ultravasan i augusti så är min målsättning att vinna, ett riktigt bra startfält. Men lite osäker på om min begränsade träning verkligen ska hålla för att springa 90 km. Max King som spöade mig på VM 2014 är en av alla favoriter. Farten blir hög redan från start, jag håller mig i klungan utan att vara så offensiv. Halvvägs upp mot Evertsberg skruvade Max upp farten upp ordentligt och gruppen upplöses. Passerar Max i kontrollen och sedan solospringer jag ner mot Mora i ledning. Har riktigt dålig koll på farten och mina passertider från året innan. Det är först när jag kommer till Eldris som jag fattar att det har gått riktigt fort. Springer i mål på 5:45 med ett snitt på 3:50 per km! Det är nu först efter målgången som jag bestämmer mig för att jag vill springa VM 3 veckor efter Ultravasan.
Många tankar går genom huvudet under de 3 veckorna fram mot VM, hur tränar man dessa dagar, brukar ju vila 5 dagar efter mina långa tävlingar och sedan trappa ner träningen 1 vecka innan… Då blir det ju inte så mycket träning kvar. Väl framme i Winschoten är självförtroendet på topp. Kan man springa på 3.50 i terräng så ska man kunna springa samma fart på platt asfalt. Starten går och jag tar täten direkt ut från start. Det känns som att alla har ögonen på mig och jag kan styra farten precis som jag vill, 3.50 min/km. Det rullar på riktigt bra och passagerarna kliver av allt eftersom. Efter 65 km kommer en amerikan och passerar och höjer farten rejält. Det är tydligen en Jim Walmsley som presenterar sig för första gången. Första tanken som går när han passerar är att med den hälkicken kan man inte springa i 100km. Jag fokuserar på mina km tider som fortfarande är jämna och fina. Jim försvinner snabbt ur synfältet, men jag försöker att inte bry mig så mycket.
Efter 80 km så börjar jag åter se ett bekant löpsteg, dock inte samma spänst nu. Passerar ganska enkelt lite senare och fortsätter mot mål. 10 km kvar försöker jag att få lite baktider från ledarna, men enda beskedet jag får är att det är mycket tid bak. Nu gäller det bara att hålla ihop det sista varvet. Lyckas och den känslan när man kommer in på upploppet är obeskrivlig. Äntligen är det min tur.
6.22.44 lyder det nya svenska rekordet och guldet är mitt.
Säsongen 2015 var minst sagt omväxlande. Rekordlite löpning och rekordtider på alla tävlingar som jag springer. Sammanfattningsvis av året så kan jag konstatera att det inte är mängden mil i benen som är avgörande utan det är så mycket mera som spelar in. Jag hade en lång period av träning innan på 10 år utan större skador så uppehållet som jag fick gjorde bara kroppen bra. Den reagerade sedan blixtsnabbt på träningen som den fick och utväxlingen blev enorm. Tack för det kroppen.
Jag fick ju ta över stafettpinnen från Elov Olsson som är en av de som jagar mitt rekord, han har många år framför sig och många dalar och toppar kommer det att bli. Hoppas dock att han och de övriga har lite att bita i för att försöka att ta rekordet. Jag tänkte lämna över till Fredrik Elinder som var med mig på mitt andra VM (och första medaljen). Hade ingen plan eller taktik för loppet innan vi klev på planet på Bromma om tider, mm. Men innan vi var framme i Belgien så hade vi en plan på att jag skulle försöka att ta Runes gamla rekord på 100km och försöka att springa på 6:40.
Foto: Privat