Vissa lopp är på pappret helt omöjliga ända tills någon fullföljer det. Den 19 februari ställde Rickard Ahlberg upp just en sådan utmaning vid Storstenshöjden i närheten av Örebro. Det tävlades i två klasser om 50 och 100 miles, respektive 5700 och 11400 höjdmeter i snö, med ömsom minusgrader och regn, som en varvbana där varje varv mätte 6,7km (som en backyard). Rickard som sprungit Tor Des Geants 2019 och nu är anmäld igen till Tor Des Geants 450 har Storstenshöjden som en del av sin förberedelseträning till den typen av lopp. Inför TOR 2019 så deltog han i en norsk virtuell höjdmeter tävling, där man skulle samla så många höjdmeter som möjligt på 45km under 24 timmar vilket sluttade med en andra plats. Han har under en tid sett potential att kunna dra olika sträckningar på platsen och nu ville han dela med sig av sina egna upplevelser.
Den 19:e februari släpptes startfältet för båda klasserna iväg i individuella starter mellan kl. 06.00 – 09.00. I 50 miles klassen var det totalt 18 startande (13 herrar och 5 damer) och på 100 miles 5 herrar.
Leonora Johansson fick tyvärr stå över p g a skada.
Rickard hade tänkt delta i loppet så långt som möjligt men klev av efter 6 varv för att fokusera 100% på tävlingen och alla löpare ute på banan.
Som väntat så blev det att gräva djupt för alla löpare och leta efter de krafter som behövdes för att bemästra banan. I 50 miles klassen var det kamp om placeringarna ända in i det sista, där Emeli Grafström pressade tätduon Johan Nordin och Martin Anderberg tills hon tyvärr tvingade bryta med 15km krav p g a skada. Många spände bågen rejält. Vissa gav sig ut för första gången i den här typen av lopp andra var lite mer rutinerade.
I 100 miles klassen blev det mer utspritt. Efter drygt 24 timmar så hade Kennie Pussinen avverkat 19 varv medan Magnus Hjelmer och Filip Anderson gjort 13 respektive 12 varv. Ställningen stod sig ganska länge tills Magnus fick en dip och behövde sova för att få nya krafter. Under första dygnet hade Filip sovit lite längre och det verkade vara en vinnande strategi för att knipa andra platsen efter 47 tim och 42 min, då han passerade Magnus som dock kom tillbaka och kunde gå i mål som trea med tiden 49 tim och 52 min. Kennie var loppets suverän och vinnartiden blev 35tim 16 min.
När jag fick en liten chat med Kennie, som sprang High Valley 50 för ca en månad sedan så sa han så här om perioden in mot och under loppet.
Hur kändes kroppen efter HV50 ?Relativt pigg! Stumma på framsida lår kommer automatiskt av alla höjdmeter och fotlederna var lite stela av det isiga och leriga underlaget. Det som kändes bra var att jag ändå några dagar senare kunde snöra på mig skorna och långsamt få igång kroppen igen. Det känns viktigt för mig att kunna köra sådana här lopp och sedan få till en bra återhämtning efteråt. Det är ofta inte värt att köra sönder sig.
Hur var banan jämfört med HV50?
Det är verkligen två olika banor. HV50 så är det väldigt mycket brant upp och brant ner. Denna var väldigt varierad. Första halvan var genom snårig skog och sedan upp i vad som kändes som världens längsta backe. Andra halvan så var på delar av Bergslagsleden så det var lite lyxigt att för någon kilometer springa på en led innan man kom in i skogen igen och fick klättra uppför stenar.
Hur utvecklade sig loppet för dig, bra period vs tung period
Allting bara funkade så bra detta lopp. Energin var jämn, inga märkbara dippar, jag kunde köra på i jämn fart under natten vilket annars brukar vara då jag går in lite i slowmotion. Jag fick dock ett orosmoment runt varv 8-9 där foten började ömma och hade blivit ganska fuktig. Dock fick jag in en bra rutin att vartannat varv ta av skorna och torka av fötterna från fukt. Egentligen så hade jag ingen tung period detta lopp, kanske började kännas lite tyngre de tre sista varven då tröttheten på allvar började komma smygande (såg både djur och människor i periferin som vinkade åt mig men som inte fanns där) : )
Bästa känslan under loppet
Jag höll humöret uppe under så gott som hela loppet, bara det tror jag hjälpte mig att fortsätta tugga på. Men helt klart så sken jag upp lite extra på det sista varvet när jag kunde säga hejdå till alla hinder som jag under 24 varv hade brottats med. Jag visste även att det som väntade på slutet var min sambo, en varm stuga och en bastu. (slutade med att jag bastade 5 minuter innan kroppen tyckte det var för jobbigt haha)
När kände du att det var ditt lopp?
När jag kommit halvvägs och fått ordning på fot-problemet så kände jag nog att detta kommer rulla på bra. Jag lyckades undvika alla dippar och började även inse att jag nog ska kunna ta detta i ett svep utan sömn. Min smärtgräns brukar vara runt 36-40h och började inse att jag kan klara av detta runt den tiden. Det var en häftig känsla att känna sig så jämn och stark.
Känslan efter målgång?
Helt obeskrivligt skönt att hitta lite extra krafter och köra den sista sträckan och gå i mål efter att ha spenderat så mycket tid på denna bana. Rickard mötte upp mig på slutet och körde en löpande intervju med mig och sedan var min sambo vid målgången. Har fortfarande lite svårt att inse hur bra det gick. Häftig känsla och häftigt att jag lärt mig känna min kropp så bra att kunna prestera på en sådan utmaning.
Kommer du att göra det igen?
Av någon anledning så dras jag till sådana här utmaningar där jag inte riktigt vet om jag kan klara av det. Oftast så har jag en liten känsla i magen att det kan gå vägen men det är inte säkert. Det lockar och jag kommer nog göra om det.
Vad kommer härnäst?
Nu blir det lite vila efter två brötiga höjdmeterstävlingar. Fortfarande lite osäkert med hur det ser ut i löpkalendern i år men den absolut största utmaningen i horisonten är HUB200 som jag är anmäld till. Om många andra lopp ställs in så kanske det kan bli ett försök till revansch på Gästrikeleden som jag försökte springa runt i höstas.
——
Med Storstenshöjden så har Rickard Ahlberg skrivit in sig i svensk ultrahistoria med en utmaning som kändes omöjlig på pappret men som nu är fullt genomförbar, fast du kommer nog att få gräva väldigt djupt för att ta dig i mål. Totalt så tog sig 35% av de startande över mållinjen.
Vanligaste kommentaren efteråt: – Visst kommer du köra en sommarvariant också? – När kör du nästa gång?
Ärligaste kommentaren: (Från Magnus Hjelmer) – Riktigt rolig och fin bana men fy fan för loop!
På frågan om det blir fler lopp så svarar Rickard Ahlberg, – Kanske!
Text: Stefan Bergsten
Foto: Staffan Gereonsson