Den 19 juni startar Björn Suneson, 73 år sin löparresa i Sveriges alla 25 landskap. En ensamlöpning på ca 350 mil som Björn beräknar ta drygt 2 månader. Planen är att göra 5-6 mil om dagen. Packningen har han i sin babyjogger och nätterna ska tillbringas på hotell och vandrarhem längs vägen.
Björn kallar äventyret för Nils Holgerssonlöpet. Det blir en ersättning för att han i år på grund av coronan tvingades ställa in ett planerat åttonde löp över USA.
Var startar du resan?
Starten och även målet blir utanför min bostad på Tomtebogatan i Stockholm. Så enkelt som möjligt, alltså.
Förstår att man kan följa dig via din blogg men har du nån tänkt rutt likt en karta där man kan följa med hur du springer?
Ja, jag kommer att som under mina tidigare USA-löp blogga varje dag på www.suneson.se. Där kommer rutten med karta att läggas ut, däremot blir det ingen livetracking där man kan följa mig i realtid, det vore att döda frihetskänslan. Rutten är planerad i minsta detalj och jag har i stort sett förbokat alla hotell och vandrarhem. Det lät sig göras eftersom boendena till 99% är avbokningsbara- en positiv coronaeffekt!
Hur många mil om året springer du?
Många och det har blivit värre med åren. Ifjol blev det cirka 800 mil och de två tidigare åren 900 mil vardera. Toppåret var 2016 då jag sprang 1 019 mil. Innevarande år blir det 20:e i följd med minst 500 mil per år. Sedan löpstarten för 40 år sedan är jag nu uppe i ca 20 000 mil vilket motsvarar nära fem varv runt jorden eller ett snitt per vecka på cirka 10 mil. Bland svenskar är det bara Rune Larsson som sprungit längre (drygt 25 000 mil). Det roliga är att jag nästan aldrig varit skadad under dessa 40 år.
En sån här långlöpning i Sverige, vad är de största skillnaderna mot USA?
Många likheter men också många olikheter. USA är naturligtvis mycket mer spännande och exotiskt för en nordbo. Sverige känns tryggare och mera bekant vilket är både på gott och ont. Båda länderna har en fantastisk natur, ingen delstat är den andra lik och man kan nog säga samma sak om Sverige; inget landskap är det andra likt. Ser fram emot att springa i Norrbotten, Lappland, Jämtland, Härjedalen och Dalarna på ödsliga landsvägar med miltals av bara skog, fjäll och i princip ingen service. Det ställer särskilda krav på ensamlöparen. När man sådana dagar efter 5-6 mil äntligen når fram till hotellet ger det en enorm självtillfredsställelse. Den största skillnaden mellan att springa i USA jämfört med Sverige är nog ändå människorna- i Sverige är vi mer reserverade, inte lika nyfikna och entusiastiska även om jag med åren upptäckt att svensken inte är så träig som jag tidigare trott. Vädret är också en stor skillnad- i USA är allt större; när det regnar och blåser så gör det tio gånger mer och våra tromber är bara en västanfläkt av deras tornados.
Vad är ditt bästa tips till den som vill göra en ensamlöpning med vagn?
Som med det mesta- du ska göra det för att det är roligt, för din egen skull, inte för att vara märkvärdig. Allt ska också vara väl planerat; rutt, matstopp och boende. Och du ska följa planen, definitivt inte springa längre än planerat dagar då det går lätt, då riskerar du bara att skadas.
Bortsett från vagnen, vad är din bästa utrustningspryl som du inte skulle vilja vara utan?
Min lilla cykel-gps som sitter uppe på vagnen. Den tittar jag ofta på och har järnkoll på distanserna. Ibland plockar jag upp min handhållna bil-gps för ren navigering.