Maria von Schmalensee valde Kullamannen som sitt första 100 miles-lopp. Och hon gjorde det med stil och dokumenterade hela upplevelsen. Hon fick njuta längst av alla av banan och vann därmed en startplats till nästa år.
Vem är Maria?
Jag är 48 år boende i Sollentuna. Jag har 4 barn 12-19 år, är separerad sen 1 år och försöker få ihop livet med pojkvän, jobb och barn. Jag har under min uppväxt tävlat i orientering på elitnivå men började lockas av längre distanser för ca 7 år sedan, då jag började springa marathon. Sedan dess har det varit tydligt att jag dras till längre distanser och upplevelselöpning. Förra sommaren började jag träna mycket med ett supermysigt trail-gäng (Trailrun4Fun) och därefter har jag successivt flippat med mer och mer trail ultradistans både på träning och tävling. Inför detta år var 45 km längdrekord men i år har jag genomfört många längre lopp (HCWT 50k, Ecotrail 80, Smir 70k, Bamm 70k och UTMR (160k på 4 dagar), GUM50…). Jag gillar verkligen lopp som är så långa att man inte måste springa jättesnabbt, gillar liksom att njuta och uppleva även på lopp. Dessutom har jag aldrig varit speciellt snabb (pers 10k 46 min, marathon 3.45) så det gör att det känns ännu bättre. Jag tränar ca 70k/v och minst ett pass lugn backe varje vecka och ca 3000hm/v, bor granne med Väsjöbacken så får enkelt till mycket träning där. Till vardags jobbar jag som tränare på ett orienteringsgymnasium i Haninge, med möjlighet att träna en del i samband med jobbet och där får jag till mycket av den styrka och rörlighet som jag ju också behöver.
Har du testat 100 miles tidigare?
Detta är mitt första 100 miles, minns att jag anmälde mig i december förra året då jag var sjuk i covid med enorm löpabstinens och har efter det njutit hela året och aldrig tvekat på min förmåga att genomföra det. Jag var däremot väldig inställd på att jag bara skulle vilja testa på distansen och sen vara nöjd med det, men nu är jag redan sugen på att springa igen nästa år☺️.
Hur kom det sig att du valde att springa Kullamannen?
Jag gillar verkligen utmaningar och har många år sett Kullamannen som något väldigt coolt. Och med det träningsgäng jag är nu så uppmuntras tokigheter som detta så efter anmälan fick jag snabbt med mig ett större gäng kompisar. Jag är ”känd” för att vara väldigt glad, positiv och envis, och var väldigt nyfiken på hur jag skulle komma att hantera humöret vid trötthet och smärta, och vid kortare lopp (80k) har jag inte kommit till känslan att jag fått nog så var verkligen nyfiken på den känslan.
Hur gick tankarna under loppets gång?
Jag har ett extremt positivt mindset och hade god energi och humör hela loppet. Jag hade en tydlig energiplan som jag i stort sett genomförde och hade inga dippar alls egentligen. Såklart blev jag besviken på mig själv att jag fick ont och fick börja gå redan efter 80k, vilket berodde på ett otaktiskt val av orienringsskor första 57k, jag tyckte att jag hade koll på de skorna men de var visst både för odämpade och tajta så blev både generellt trött i fötterna och ett flertal rejäla blånaglar. Jag hade aldrig bryt-tankar men sista slingan på Kullaberg var jag såklart orolig för om jag skulle hinna i mål inom maxtid, då det gick så väldigt långsamt pga tåsmärta. I de branta backarna fick jag liksom gå på sidan eller backa ner och minsta motlut innebar myrsteg och smärta. Det sista varvet var skoj på många sätt, dels såklart kampen själv mot klockan. Men samtidigt så passerade löpare från Dödens-zon-loppet kontinuerligt så fick otroligt mycket pepp och go energi från dem. Målgången var magisk, med massa pepp av alla kompisar och ett riktigt lyckoslut med maffig musik, ring och så extra söt sist-i-mål-prisutdelning på det! Efter loppet hade jag magiska kompisar som behandlande mig som en prinsessa, har aldrig fått så mycket cred och kärlek som efter detta lopp, som egentligen gick dåligt för mig men har ändå bara goa känslor med mig hem ❤️
Vad tyckte du om banan?
Den var underbar och en perfekt bana för mitt första 100miles. Gillade de lättlöpta partierna men att ändå se fram mot svårigheterna på Kullaberg. Och skogen vid Ängelholm blev ett skönt avbrott i mer enformig löpning. Nästa år hoppas jag på en hybridlösning med 1.5 varv runt Bjäre och 2 varv på Kullaberg, det känns som den optimala lösningen.
Hur kändes kroppen efter målgång?
Det var en märklig känsla i flera dagar efter – stela ben och rätt kraftig smärta från ledsna tår med flertal blånaglar, trött men samtidigt väldigt glad med massa energi. Efter tidigare långa lopp så har jag varit igång med löpning ”lite för snabbt” med nån sorts långdragen seghet som resultat, men nu tar jag det med ro och ser winwin med en ordentlig säsongsvila samtidigt som fötterna läker.
Om du skulle locka in någon annan att anmäla sig till loppet, hur skulle du formulera dig då?
Oj! Jag skulle nog be dem kolla in min lopp-film på youtube, den förmedlar bäst glädjen i att genomföra och att det går om man vill. Men annars skulle jag väl säga något om att det är coolt att flytta gränser och att vi klarar mer än vi tror! Och samhörigheten med de andra löparna är verkligen det som mest sticker ut på det här loppet, det är liksom inte alls någon tävling mot varandra utan bara att banan ska besegras. Visst är det jobbigt men det går att genomföra det här loppet med relativt låg intensitet bara man är grundtränad.
Vilken del av banan var bäst, gillade du mest?
Jag gillade verkligen variationen! Mest gillade jag de tuffaste mest svårlöpta partierna på Kullaberg, samt oxå de fina slingrande platta grässtigarna längs Bjärehalvön. Men det är växlingarna som gör att man njuter av alla delar – även en del asfalt kan vara skönt på ett sånt långt lopp efter en period av knixig löpning.
Text: Sandra Lundqvist
Foto: Maria von Schmalensee