Annika Nilrud skriver om sitt lopp i Danmark som gick den 13-14 september. 100 miles, 160 km, väcker en hel del inombords. Här är hennes berättelse.
I färjekön efter jobbet. Iväg! De sista tre veckorna hade jag och familjen envis flunsa, kände mig otränad, seg och lönnfet. Lopp och skolstart – dålig kombination. Men nu var vi faktiskt på väg.
Klockan 8:10 samlades löparna vid bussarna som körde oss ett par kilometer till Kirketorvet i Nyköbing. Jag pratade med en glad Maibritt och tittade på ”walk of fame”-stjärnorna som dagen innan täckts av på pardgatan. Varje års vinnare har en egen stjärna! Tyckte att det var dags med en tjejstjärna (ej separat dam- och herrklass) – så skulle jag detta år ligga tvåa med maran kvar så skulle det vara mitt enda fokus.
Loppet inleddes med två rundor runt centrum, där vi sprang nerför paradgatan över stjärnorna för tidigare års vinnare och genom ett hav av människor som hejade och viftade med danska flaggor! Vilken start! Löparklubben Pinen & Plagen (bara klubbnamnet är fanstastiskt!) vet hur man fixar ett party.
Överallt flaggades det – flaggor och vimplar på stång och människor som viftade med små pappersflaggor längs banan. Då och då sprang vi igenom små alléer av flaggor nerstuckna i gräset på båda sidor av vägen. Jag frågade löparen jämte om flaggorna berodde på det danska valet, men nej – alla flaggorna var till för oss!
I mil efter mil dök det upp publik som hejade, tjoade och cyklade längs banan. Här och där fanns egenuppsatta vätskestationer och lyckönskningar ritade med kritor direkt på gatan.
45 kilometer kommen var det dags för de mest kuperade partierna, här började loppet rent mentalt för min del. Jag tappade mitt sällskap, pluggade in musik i öronen och tog itu med ”stora segbacken”. Var den inte värre än såhär? Tänkte jag. Det fick jag äta upp. Under ett maraton kändes det som om jag sprang runt, runt i samma område. Upp och ner, kors och tvärs. Halkade fram i skorna i nedförslöporna och kände blåsor poppa upp på tårna. Flytet var försvunnet, höger höft och knä började värka av belastningen i de branta backarna.
Värsta backen började med segt uppför i tjockt gräs för att fortsätta rakt upp på en hög gräsbevuxen kulle. Kanske var det denna backen som enligt banprofilen började vid havsnivå och gick rakt upp till 85 meter över havet? Jag vet inte – tappade orienteringen, var galet törstig och allt kändes som en gröt.
Kände mig som en mes. Gnälla över backar i Danmark, jag kommer att bli utskrattad. Men hemma läste jag att Lidingöloppet 30 km har 500… årets Mors Rundt hade hela 2200 höjdmeter, vilket innebär att det till både sträcka och kupering motsvarar ca 5 Lidingölopp.
Flaggorna som stundtals kantade banan kompletterades i skymningen med ljuslyktor. Vid flera gårdar fanns rader av värmeljus i små glasburkar och på ett ställe var det ljusslingor med kulörta lyktor på båda sidor om vägen och ett stort partytält innehållande en hel fest, som hejade och dansade till Abbas Waterloo när jag sprang förbi.
Med en mara kvar hade jag ett snitt på 5:30-tempo, men de tuffa timmarna hade kramat ur stunsen i benen och nu började det märkas. Jag kände bestämt att jag sprang i 5:16-tempo men klockan visade 6:21!? Vafan? Började bli bra sliten, men var oerhört glad över åskådarna som fortfarande hejade i klungor här och var i kolmörkret.
Kom till en camping, men snitseln satt inte vid stigen utan på en lyktstolpe någon meter längre in. In på campingen, letade. Hittade inget, vidare längs stigen. Hittade ingen ny snitsel, vände tillbaka efter några hundra meter. Letade igen. Panik! Ska jag förlora en tredjeplats och chansen att putsa ett nordiskt rekord för en jävla felspringning efter 15,5 jävla mil!? Jag MÅSTE hitta banan, jag får inte avvika, då kan jag bli diskad! Lyste uppåt och såg en liten plastbit ovanför mig – rester av en snitsel! Fortsatte längs stigen och kom till slut fram till en vätskestation. Glömde att hugga något drickbart i irritationen och svor åt misstaget men nu var det knappa halvmilen kvar.
Insåg att jag inte hade koll på hur lång tid jag hade på mig för att persa, hur långt var det egentligen kvar till målet!? Sprang, sprang, pust, flås, fan! Till slut fick jag syn på min man Ulf som skrek ”Vad sprang du på förra gången?” ”15:48!” ”Då har du tre minuter på dig!”..och jag fick veta sträckan, tajt.. Äntligen inne på upploppet… lång gräsmatta kantad med vimplar och upplyst med strålkastare. Människor i målet som hejade och ropade. Klockan vid mål visade 15:47. Kastade mig över linjen, vände mig om… och tiden stod fortfarande på 15:47.
Fick medalj och omringades av vänliga människor. Jag var så glad, så trött. Stapplade in i vandrarhemmet. Duschade, svettades och frös om vartannat, var blek i ansiktet och illamående. Blev erbjuden mackor och soppa men det gick inte ner. Sova. Eller rättare sagt – slänga mig av och an.
Gick upp strax efter kl 6 och stapplade ut på stela ben. Nu väntade kanske det mysigaste med hela tävlingen. Få varm choklad och macka och skvallra med de andra löparna, hela tiden med ett öga på skärmen med livetracking. Så snart en löpare närmade sig gick vi ut och väntade vid målet bara ett par meter utanför tältet och när någon syntes började applåderna och fortsatte ända in i mål. På denna tävling tjuvstartar ingen prisutdelning, här åker få hem bara för att man själv är i mål. Istället samlas allt fler människor ju längre tiden går och alla löpare får ett rörande mottagande.
När den siste löparen kom i mål med en kvart tillgodo av maxtiden var det svårt att hålla tårarna borta. Han orkade inte springa så en funktionär mötte upp, de vandrade in hand i hand under hejarop och applåder. Applåder som inte ville sluta ens när han var framme, för nu hade vi hejat in den allra sista vinnaren – och antagligen den allra störste. Han fick en medalj, en stol och en filt. Men sportdrycken viftades bort till förmån för en öl. Trött kan man vara, men inte kan man väl sluta vara dansk.
Innan jag åkte undrade tävlingsledaren Jann varför det inte kommer fler svenskar? Jag vet inte, förstår inte jag heller sa jag. Det är pampigt, roligt och superorganiserat. Men framför allt finns värme, ett otroligt engagemang och mycket hjärta.
Åk hit och upplev magin. För den finns här på Mors.
//Annika Nilrud
Fotnot: